1974 fick Volvos gamla 140-serie ett rejält ansiktslyft. Det var behövligt, för grundkarossen kom 1966, och var rätt så… ja, konservativ, redan då. Volvo hade lyckats göra sig ett namn på att göra bilar som såg ut som flyttkartonger, men som var säkra och trygga. Container snarare än entertainer, för att parafrasera en gammal SAAB-reklam.
Volvo 144 var inte vacker någonstans, men när den nya 244:an kom slog den alla fulrekord. Folk kunde glömma att Volvo en gång i tiden faktiskt hade kunnat tillverka en och annan snygg bil. De hamnade alla i skuggan av missfostret 240. Man modellerade nämligen fronten efter Volvos säkerhetsinriktade konceptbil VESC, vilket tyvärr innebar att 240-serien under sina första år fick en front som mest såg ut som en gigantisk, fyrkantig padda med underbett. I svart plast.
Som om detta inte var nog, så skapades också en del “specialmodeller”. Man skulle kunna tro att det inte gick att göra en så ful bil som den tidiga 240-serien ÄNNU fulare. Men då kan man bara ta en titt på fronten på den för USA-marknaden “upplyxade” 245. Denna vansinnigt fula front är nog en av de värsta Volvo har åstadkommit någonsin.
En liten detalj som också stör på alla stationsvagnar av 240-modellerna, är att man inte brydde sig om att tillverka en särskild bakdörr (eller ens rutram) för stationsvagnarna, vilket innebär att rutramen sluttar neråt-bakåt, som på sedanmodellen, och då bryts linjen vidare på ett väldigt fult sätt av bakersta sidorutan. Det känns väldigt billigt och nonchalant. Lågbudget.
Men för att avsluta Volvo-massakern med en riktig skrotpress, så toppar jag här med den fulaste bilen Volvo någonsin byggt – 262 C, den specialbyggda “exklusiva” kupéversionen av 240-serien. Den ständigt återkommande beskrivningen av denna bil var “skolåda med basker”. Här kan vi verkligen tala om totalt disharmoniska proportioner, skapta av en förvirrad designavdelning i total avsaknad av visioner, eller känsla för stil och elegans. Värre än så här blir det knappast. Ridå.
Detta är en äkta traktor! Dessa bilar är otroligt fina och robusta!
Ja, det är onekligen jättebra bilar – men på min designblogg bedömer jag inte kvalitet, bara estetik. Och de första 240 från 1970-talet är verkligen jättefula.
Håller med, något mer oinspirerat i formgivningsväg får man leta efter, särsklit på interiörsidan.
däremot är jag lite svag för 262C , Bertone förändrade karaktären på lådan radikalt med små grepp.
Jo, “förändra karaktären på lådan med små grepp”, det kan man ju göra med en cirkelsåg och en stor slägga också. Det betyder inte att det blir snyggt…
Det har sagts om de tidiga exemplar av Elektrolux köksassistent att de var designade och byggde för att klara ett mindre kärnvapenkrig. Jag tror att samma gäller för denna Volvo. Estetik är det första som vaporiseras.
Haha, ja, som stridsvagnar av något slag. De är ju vansinnigt robusta, det måste man ge Volvo respekt för.
Tycker nog också att 262:an är en av de mer lyckade formerna på en Volvo!…de säger kanske en hel del om Volvo….! Vågat att ge sig på en taksänkt bil i produktion!
Jag undantar naturligtvis alla modeller före 240 som är völdigt stiliga med Amazonen som kronan på verket!!
Du är komplett galen. Lyckad form på en Volvo? 262???
Hjälp!
Nope, långt ifrån galen men väldigt stilmedveten!
Dock är fortfarande en helt ogreppbart att DU inte utnämnt en av bilhistoriens absolut mest groteska skapelser SAAB V4 att toppa din lista????????? Är du smygköpt av SAAB därav deras dåliga ekonomi l r ?
Mer grotesk skapelse får man ju leta på andra planeter efter, usch jag får en febertopp bara jag tänker på den, huvva!
Du menar SAAB 96 – ja, det är en mycket märklig bil.
Men du vet, det här är en BLOGG, inte en färdig bok, så det finns MASSOR med bilar kvar att lägga in här, som är MYCKET FULARE än både Volvo 262 och SAAB 96.
Tänka sig!
..å d e klart, hyllar men Jaguar E-type som en vacker bil så blir väl resten därefter!
Jag tänkte först skriva “ja, jag och en majoritet av världens biljournalister”, men jag tänker att jag har tillräckligt med integritet för att inte behöva referera till andra människor som jag inte känner.
Det ska vara Enzo Ferrari då. Han tyckte också att E-Type var världens vackraste bil.
Men mitt tränade öga säger mig att Jaguar E-Type är en helt unik design, som fungerar sällsynt bra på fler sätt än ett. Man kan invända mot den överdimensionerade motorhuven, men på något märkligt sätt så fungerar det, alltihop, och skapar en perfekt harmoni.
Och – gillar man skokartongbilar som 262 så måste det förstås vara oerhört svårt att uppskatta verklig skönhet, så du är ursäktad.
P.S. Nu tycker jag inte att E-Type är världens absolut vackraste bil, eftersom jag kan komma på minst fem som slår den – men den hamnar i alla fall på min lista över världens vackraste bilar.
Det är din blogg så du skall bestämma över den, helt klart!…och jag gillar den skarpt!
Jag tycker den är helt oproptionerlig men den har sin charm som du säger..men vacker nja, strömlinjeformad till bristningsgränsen-ja, snabb-ja!
Däremot håller jag med dig i dina andra bilder på listan över de vackraste, 20-30 talsbilarna är gudalika!
Däremot känns det som att man måste gilla just Jaguar E-type per automatik för så många förståsigpåare tycker så… man våste våga vägra ibland!
Jag fortsätter tjata om min egen bil, Chevrolet Camaro från 1969, där har du former som funkar från alla vinklar, sug på den!
Härligt!
Ja, visst är det kul att gå motströms! Men jag måste vara trogen mitt eget estetiska sinnelag, och då kan jag bara erkänna att jag faller pladask för denna Snobben-nosade Jagga.
jag går dock gärna motströms när jag faktiskt tycker mot strömmen – jag verkligen hatar den vansinnigt fula Ferrari Testarossa från 1980-talet (alltså inte den ursprungliga 250 Testa Rossa från 1959), liksom den groteska Peugeot 407 (fast “alla” säger att den är så snygg). För att inte tala om nya Ferrari California, som inte ens är ful, bara oengagerad och tråkig. Den ser ut som en sport-Peugeot.
Ja, Camaro från 1969 ÄR en väldigt snygg bil, det håller jag med om.