1974 fick Volvos gamla 140-serie ett rejält ansiktslyft. Det var behövligt, för grundkarossen kom 1966, och var rätt så… ja, konservativ, redan då. Volvo hade lyckats göra sig ett namn på att göra bilar som såg ut som flyttkartonger, men som var säkra och trygga. Container snarare än entertainer, för att parafrasera en gammal SAAB-reklam.

Volvo 144 var inte vacker någonstans, men när den nya 244:an kom slog den alla fulrekord. Folk kunde glömma att Volvo en gång i tiden faktiskt hade kunnat tillverka en och annan snygg bil. De hamnade alla i skuggan av missfostret 240. Man modellerade nämligen fronten efter Volvos säkerhetsinriktade konceptbil VESC, vilket tyvärr innebar att 240-serien under sina första år fick en front som mest såg ut som en gigantisk, fyrkantig padda med underbett. I svart plast.

Som om detta inte var nog, så skapades också en del ”specialmodeller”. Man skulle kunna tro att det inte gick att göra en så ful bil som den tidiga 240-serien ÄNNU fulare. Men då kan man bara ta en titt på fronten på den för USA-marknaden ”upplyxade” 245. Denna vansinnigt fula front är nog en av de värsta Volvo har åstadkommit någonsin.

En liten detalj som också stör på alla stationsvagnar av 240-modellerna, är att man inte brydde sig om att tillverka en särskild bakdörr (eller ens rutram) för stationsvagnarna, vilket innebär att rutramen sluttar neråt-bakåt, som på sedanmodellen, och då bryts linjen vidare på ett väldigt fult sätt av bakersta sidorutan. Det känns väldigt billigt och nonchalant. Lågbudget.

Men för att avsluta Volvo-massakern med en riktig skrotpress, så toppar jag här med den fulaste bilen Volvo någonsin byggt – 262 C, den specialbyggda ”exklusiva” kupéversionen av 240-serien. Den ständigt återkommande beskrivningen av denna bil var ”skolåda med basker”. Här kan vi verkligen tala om totalt disharmoniska proportioner, skapta av en förvirrad designavdelning i total avsaknad av visioner, eller känsla för stil och elegans. Värre än så här blir det knappast. Ridå.

Det finns något oemotståndligt läckert, kaxigt och fräckt med denna brutala bastard, som gör att det faktiskt går att komma åkande i en Daimler SP 250 med hedern i behåll. Bilen ser ut som en seriefigur, och är så överdriven och hopplöst oanpasslig i sina former att den blir ett individualistiskt statement, ett ”fuck you”, ett garv och ett långfinger mot den goda smaken och moderationen. Och det är den tunga V8:an med sitt sköna mullrande som räddar denna bil. En svag motor hade gjort den till en hopplös loser, men med en 140 hästars hemi-V8 kan man dra iväg med rykande däck och ett brutalt vrål, och det förändrar ju allt.

Men när motorn är avstängd kommer sanningen fram. Den överjästa bullmotorhuven, de groteska fenorna, kombinerat med de fullkomligt onaturliga och omotiverade svepande plåtvecken över hjulhusen, krönt av den platta grillen, som får bilen att se ut som en padda med tandställning. Denna fenförsedda plastkaross lanserades förstås med tanke på den amerikanska marknaden, på New York Motor Show 1959, givetvis försedd med en kraftfull V8 från Daimler. Kvaliteten var dock inte alltför imponerande – Chassit flexade så mycket på den ursprungliga modellen att dörrarna plötsligt kunde gå upp under färd. Härligt!

1960 köptes Daimler upp av Jaguar. Flexandet i karossen åtgärdades, och SP 250 tillverkades fram till 1964. Den ”äkta” Daimler som överlevde längst var Daimler DR450 Majestic Major Limousine, som slutade tillverkas 1968. Men sen var det slut, och märket överlevde endast som en lite lyxigare version av Jaguar – klassisk badge engineering, samt förstås de stora hyrverkslimousinerna, som tillverkades fram till 1994, dock helt och hållet med delar från Jaguar.

Vänta nu… är detta på allvar? Inte en amerikansk filmbil från 1970-talet? Inte en parodi på hur det skulle bli om man kombinerar flera helt inkompatibla designstilar? Med en jättelång amerikansk låtsas-veteranmotorhuv av 1930-talssnitt, kombinerat med en Lincolngrill, kort 1950-talsbullig kupé med extremt trång förarmiljö, med något så modernt som en bred, välvd framruta och fyrkantiga lysen både fram och bak, toppat med en kofångare värdig en sen 1970-tals-Volvo – en gravt anakronistisk blandning av flera olika decenniers stilar – är det inte konstigt att man blir förvirrad av anblicken. Och det är inte utan att man kan anta att den här formen har vuxit fram på fri hand, utan någon som helst tanke bakom.

Den som formgivit detta monstrum kan uppenbarligen ingenting om bilar. Och då menar jag verkligen INGENTING. Om den går som den ser ut så får man nog lägga in backen när man ska framåt, dra i handbromsen när man ska svänga, och öppna bakluckan när man ska spy.

Lea-Francis var faktiskt ett riktigt bilmärke en gång i tiden, mellan 1919 och 1962, och de gjorde bland annat riktigt snygga sportbilar. Men så fick en herre med ambitioner för sig att köpa rättigheterna till namnet, och bygga nya bilar med det ärevördiga namnet. Ytterligare en sån där renomméstöldsbil, likt Bugatti, Spyker och Maybach – fast i detta fall är det på en betydligt mer blygsam nivå (som tur är), med en produktionstakt på fyra-fem bilar per år. Och så vitt jag vet blev det bara ett fåtal år, mellan 1988-1992. Och det ska vi alla vara hjärtligt glada för.

Men snälla nån – vad är detta? Ja, det är faktiskt en amerikansk sportbil, även om den snarast ser ut som något ur en LEGO-kartong från 1970-talet. Den extremt fyrkantiga och ultraplastiga plastkarossen ser faktiskt mest ut som en diskbalja som en elefant har satt sig på, och sen i vredesmod tryckt in under en lastbil. Eller en sån där plastpulka som barn åker i på vintrarna, fast upp-och-nervänd, och med en liten hytt ditklistrad efteråt. Eller som en östtysk kitcar från 1970-talet, en plastkaross som någon har klafsat ihop i garaget för att kamouflera en gammal Wartburg eller Skoda. Den ser under inga omständigheter ut som något som kan gå fort, på riktigt.

Skenet bedrar dock. Mosler Consulier har ruskigt imponerande prestanda, och väger nästan ingenting, så under en period piskade denna bil stjärt på amerikanska tävlingsbanor – så till den grad att man hittade på nya regler som gjorde att den inte kvalade in. Men med tanke på hur den ser ut kan jag också förstå att man skulle vilja diska denna bil, även av rent estetiska skäl…

Till och med namnet är fult. Lite… tja, östtyskt sådär. ”Vad kör du?” – ”En Mosler Consulier.” – ”Öööhh… vad är det för något?” Ett sådant märkligt namn ger i alla fall mig associationer till en fylla på ett billigt, lite sötsurt tyskt vin i baksätet på en risig engelsk fyrdörrars Ford, snarare än till en sportvagn. Men det passar förstås rätt bra ihop med den formgivningen…

Vad får man om man korsar en proppmätt anka med en go-kart, maskerad till dammsugare? Svar: en Dax Kamala! Ordet ”ful” är tämligen överflödigt här. Med ett anknäbbsliknande dammsugarmunstycke som front, kombinerat med lösa stänkskärmar och framlysen, ihopsatt med en bred bak från en helt annan bil, kan det utan tvekan bli en schizofren upplevelse att försöka få ihop det i huvudet när man tittar på den. Men säga vad man vill, originell är den sannerligen…

Denna brittiska kitcar är så udda och ovanlig att den inte ens finns som uppslagsord på Wikipedia. Det är också väldigt svårt att hitta bilder av den på nätet, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur den ser ut. De som en gång har stött på en sådan skapelse gör väl vad de kan för att förtränga den traumatiska upplevelsen. Men den ska trots allt ha serietillverkats i ett trettiotal exemplar, så några verkar ha gillat den i alla fall.

Den låga vikten, kombinerad med en mittmonterad, stark och lätt motor från Ford, gav denna bil respektabla prestanda – toppfart på närmare 260 km/tim, och en acceleration som tar bilden från 0 till 100 på under 4 sekunder. Men ibland måste man trots allt bromsa in, till och med parkera – och då ser man ju hur bilen ser ut. Och frågar vi någon från vårt grannland i österled, så får vi veta att på finska så betyder ”kamala” tydligen hemsk, fruktansvärd. Passande? Hmmm…

Den italienska designfirman och karossmakaren Zagato har anor sedan 1920-talet, och företaget lever än, vilket ytterligt få av Zagatos forna kollegor kan skryta med. Men det verkar emellanåt vara mer tur än skicklighet. Zagato verkar picka lite som en blind höna – ibland har det blivit helt rätt, och vid enstaka tillfällen till och med helt fantastiskt, men ofta blir det väldigt konstigt, och det slutar då med estetisk miljöförstöring av sällan skådat slag. Alfa Romeo SZ är t.ex. en erkänt monsterful bil av Zagato, och denna pinsamt fula Aston Martin Vantage Zagato sällar sig troget till skaran.

Detta kantiga och groteska plastschabrak är ett talande bevis på att resultatet inte nödvändigtvis behöver bli lyckat bara för att man har ett bra grundmaterial, och anlitar en känd karossmakare. Plastigheten och den erbarmligt dåliga passformen får denna Aston Martin att se ut som en billig brittisk kit car av sämre kvalitet. Gröten av framlysen och blinkers som inte verkar passa ihop förstärker intrycket av billigt skräp, för att inte tala om den bisarra och kantiga jättebulan mitt på huven, de platta och fula fälgarna (som säkert var dyra, men ser ut som något från en mellanklass-Toyota) och den trååååkiga bakdelen som formligen skriker PLAST! Som tur var lyckades Aston Martin inte producera fler än 89 exemplar av denna fuling under en period av fyra år. Man kan undra vilka stackare som köpte dem…

Det är något ytterligt patetiskt med ”sportbilar” som egentligen bara är en standardbil med en trång kaross. Särskilt om man inte ens åtminstone lyckas göra en attraktiv design. Det finns fina undantag från denna regel, som t.ex. Mercedes 190 SL och Volkswagen Karmann-Ghia coupe. Även om de egentligen inte har några sportprestanda alls, är de fantastiskt vackra att se på, och skänker stil åt föraren. Detta gäller INTE Hyundai Coupe, en av de fulaste och löjligaste ”sportbilar” som någonsin sett dagens ljus.

Första generationen av denna pinsamma loser-bil, 1996-1999, såg mest ut som en övermogen frukt som någon trampat på. Lite löjlig, mest. 1999 gjorde dock Hyundai en ”uppfräschning” av designen, vilket gjorde bilen groteskt ful på riktigt. Bara framlyktearrangemanget får en att undra om Hyundai av rent misstag rekryterat sina formgivare från en skola för blinda.

Formen på Hyundai Coupe saknar styrsel – den är som en överjäst vetedeg som väller ut över kanterna på degskålen, med omotiverade valkar och veck svajandes runt överallt – ingen stringens, ingen tydlighet, ingen konsekvent linje. Den bara flyter ut. Alla detaljer på bilen verkar planlöst utslängda lite här och där. Och så mitt i alltihop, i fronten, så sticker det upp ett par små paddögon runt en alldeles för liten mun, flankerade av ytterligare ett par mindre ögon, och ytterligare ett par lite snett utanför, vilket ger bilen ett insektsliknande ansikte. En paddskalbagge. Eller skalbaggspadda. Vilket som.

Efter detta designmässiga bottennapp bytte Hyundai utseende på coupén helt. Tyvärr blev den tredje generationen bara extremt opersonlig, intetsägande och tråkig. Men den allra senaste generationen av Hyundai Coupe börjar faktiskt se nästan anständig ut, på ett lite japanskt sätt, så det finns kanske hopp för koreanerna också. De är trots allt minst ett decennium före kineserna, och deras bilar är ännu fulare än koreanernas var i början, så de har en längre vandring framför sig. Jag ser en rad kinesiska bilar rada upp sig här på Världens fulaste bilar…

Detta måste vara en av världens löjligaste bilar. Den är formgiven för att ge innehavaren en känsla av lyx, exklusivitet och status – men vem som helst som åker runt i en sån här patetiskt ful wanna-be-a-Mercedes får leva med hånskratt bakom ryggen, och ibland kanske till och med rätt upp i ansiktet. Det krävs med andra ord ett starkt psyke för att köra en sån här – alternativt att man har gett upp all sin värdighet helt och hållet.

Det finns en förklaring till varför man kallar filmer för kalkonfilmer. En kalkon flaxar och flaxar och gör en massa väsen av sig, men den lyfter aldrig, hur mycket den än springer, flaxar och kraxar. Det här är en kalkonbil.

Koreanerna håller förvisso på att komma ikapp européerna rent designmässigt. I alla fall nästan – precis som japanerna har gjort det – och både KIA och Hyundai kan nuförtiden tillverka bilar som inte bara fungerar rent kvalitetsmässigt, utan även estetiskt. Inga mästerverk än så länge, men hyfsat anständiga standardbilar i alla fall. 2003 hade man dock fortfarande inte riktigt fått kläm på ritstiften, och i sitt ihärdiga men lite svajiga kopierande av europeisk design blev det ibland mer än väl yxigt (snarare än lyxigt) när KIA skulle bygga en ”lyxbil”.

Under de sju år som denna modell tillverkades (2003-2010) genomgick den ett antal förändringar i sin design, ansiktslyft för att få den att alltmer likna en Mercedes från 1990-talet, men det lyckades aldrig helt, förstås. Den blev bara tråkigare och mer intetsägande, mer opersonlig och död. Den första modellen från 2003 är den jag visar här, eftersom den utan konkurrens är både den fulaste och töntigaste varianten. Och därmed förstås den mest underhållande…

Den här bilen är lite på gränsen till vad som får vara med bland världens fulaste bilar – inte för att den inte är tillräckligt ful, men för att Kia Opirus tyvärr också är en väldigt tråkig bil. Tråkig formgivning är för mig den absolut värsta förolämpningen mot all design – inte det fula, men det slätstrukna och intetsägande. Men den får vara med ändå, för sin utsökt löjliga front.

Och så har den ett sällsynt fult namn. Hur snygg den än skulle vara – tänk själv hur det känns att svara på frågan ”vad kör du för en bil då?” – ”Kia Opirus” – och jämför det med att svara ”Mercedes”, eller för den delen ”Maserati”…

De är ju lite charmiga, engelsmännen med sina kit cars och bilfabrikanter i garaget. Marcos är ett av alla de där garage-företagen som är en av orsakerna till den engelska bilindustrins undergång och fall. Så länge bilar som dessa utgör drömmen för en bilentusiast vet vi att smaklösheten och dumheten regerar. Marcos har i praktiken varit ett pinsamt olycksbarn under hela sin existens, och denna modell är inget undantag – det såldes bara 32 exemplar av denna exempellöst fula bil, vilket bevisar att det finns minst 32 bilägare som är totalt blinda, eller åtminstone utrustade med rejäla synfel. Redan beslutet att skaffa en sådan bil som denna borde egentligen rendera en återkallning av körkortet. Marcos Mantis är så fenomenalt ful att man kan få migrän och synrubbningar av att titta lite för länge på den. Den bryter mot alla naturlagar, särskilt de som skapar balans och harmoni.

Harmoniska proportioner är en företeelse som formgivarna på Marcos har bestämt sig för att bortse från så mycket de bara kan, uppenbarligen. Och denna ”design” bjuder onekligen på flera intressanta överraskningar. Hjulen är för små för karossen, och hjulbasen för kort. Överhängen är med andra ord för stora både bak och fram – och på sidorna. Lägg därtill en fenomenalt svajig karosslinje som inte kan bestämma sig riktigt för om den ska upp eller ner. Och som krona på verket ett tak som är minst en halvmeter för långt. Det blir lite som att försöka kombinera en Ford GT 40 med en breddad Opel Commodore coupe från 1970-talet. Ja, du fattar själv hur bisarrt det kan bli…

Det enda man kan säga om denna bil är – Korea. Koreanerna har alldeles uppenbart inte hajat det här med bildesign. Hela bilen är ett underligt hopplock av designelement från alla möjliga håll – och inget passar ihop. Fronten ser ut som att den just har bitit i en rutten citron, men som måste hålla masken ändå för att inte genera värden. Den har konstiga och svajiga plåtveck på sidorna som får den att se ut som ett offer för en ytterligt slarvig knivmördare. Och så har den alldeles för små hjul i förhållande till den klunsiga karossen, som därtill har en långsmal nos som får den att påminna om den tecknade hunden Pluto. Fast inte lika glad.

Daewoo Tacuma är allmänt klumpig och klunsig – som den där lilla tjocka flickan på barndansen, som alltid är ett eller tre steg efter alla de andra, ramlar, slår sig och gråter – men alla håller god min, eftersom man inte får vara elak mot barn. Detta är en bil som är så magnifikt ful, oproportionerlig, stillös och löjlig att man inte ens kan komma åkande i en sådan som ett fräckt statement. Till och med namnet är fult. Daewoo Tacuma är ungefär lika smakfull och vacker som… ja, om du tänker dig en väldigt tjock, hårig och svettig man, med blommig bikini, Foppatofflor, stora grälla solglasögon och en rosa badring. Nåt åt det hållet.