Pontiac Sunfire

Riktigt gamla hundar, som har ont överallt, kissar på sig, ser illa och lider mer än de njuter av livet, är det ofta mest kärleksfullt och omtänksamt att helt enkelt avliva. Att låta dem somna in. Pontiac är ett bilmärke som gick i graven slutgiltigt 2010, men som man borde ha avlivat tidigare. Sista decenniet släppte företaget ut den ena fula och oengagerade plåtburken efter den andra.

Det är inte konstigt att det går betydligt sämre för amerikanska bilproducenter än vad det skulle kunna göra, med tanke på att det var länge sedan någon kom ut med en ny och intressant design (eller för den delen bilar med kvalitet). Varenda lyckad form som skapats de senaste åren i USA har varit retrodesign av något från 1960- eller 1970-talet. Förutom den designmässigt mycket lyckade Chrysler 300/Dodge Magnum, men den är väl undantaget som bekräftar regeln, antar jag.

Pontiac Sunfire är en riktig loser, en trött och slö skräpbil utan minsta tillstymmelse till stil eller personlighet. När jag såg Hyundai Coupe första gången trodde jag inte att det gick att göra en fulare sportcoupe – men Pontiac har faktiskt lyckats att lägga ribban ännu lägre, om det nu ska räknas som en bedrift. Och sedanmodellen är minst lika ful. Den designer som bestämde formen för SUnfire begick den yttersta synden mot all god formgivning – resultatet blev en bil som är både ful OCH tråkig. Värre kan det inte bli.

Vila i frid, Pontiac – låt oss minnas Pontiac för dess fornstora dagar, med eleganta Master Six, Silver Streak och Star Chief, muskelbilar som Tempest, GTO och Firebird, skönt vräkiga och kromtyngda 1950-, 1960- och 1970-talsplåtschabrak som Chieftain, Bonneville, Grand Ville och Catalina. Glöm allt från 1980 och framåt. Pontiac dog redan på 1970-talet, och har bara överlevt på konstgjord andning. Tack och hej.