Cadillac Seville 1980-85

Cadillac Seville

Cadillac Seville 1975 var en revolution inom amerikansk bildesign, eftersom den synnerligen framgångsrikt kombinerade amerikansk och europeisk design i en kompakt storlek. Det hade amerikanska formgivare lyckats rätt dåligt med för det mesta, men denna blev alltså en stor framgång på flera sätt – ekonomiskt, men också som stilbildare. Cadillac Seville var udda i flera avseenden, bl.a. genom att vara så oerhört lyxig och exklusiv så att det var den dyraste av alla Cadillacmodeller, fast den var den minsta. Det brukar ju vara tvärtom.

cadillac_seville_2

Seville fick förstås efterapare, som den Mercury Monarch-baserade Lincoln Versailles, samt Chrysler LeBaron. Men ingen av dem kunde komma upp i samma klass som Cadillac Seville, vare sig utrustningsmässigt eller estetiskt. Första generationen var riktigt snygg, klassisk och välproportionerlig, med en stark känsla av lyx och exklusivitet, trots sitt lilla format. 1975 var också första året man fick ha fyrkantiga strålkastare på amerikanska bilar, en designdetalj som förstås alla bilfabrikanter ville ha på sina bilar för att verka moderna, något som sällan blev särskilt vackert – snarare krystat. Men Seville var harmoniskt formgiven med rektangulära strålkastare redan från början.

cadillac_seville_3

Men snart gick det utför. När Cadillac 1980 skulle förnya Sevillen, försökte man kombinera brittisk konservatism (sluttande Daimler-bakdel, alternativt med inspiration av en Rolls Royce Sedanca DeVille by Hooper) med amerikansk dollargrinvräkighet (större kylargrill), så blev resultatet plötsligt helt outhärdligt fult. Den sluttande bakdelen kan bli elegant om den balanseras av motsvarande linjer i framskärmarna, men detta får man alltså inte på Cadillac Seville, som ser ut som att den har formgivits av en kommitté, som har fått varsin del i uppdrag, och ingen har talat med någon av de andra formgivarna.

En sådan smaklös kombination brukar kallas för en skvader. Som ansjovis med vaniljsås. Synnerligen obehagligt, alltså. Tyvärr blev även denna andra generation av Seville en inspirationskälla för andra bilfabrikanter, och Lincoln Continental 1982-87 fick också en variant av Cadillacens ”slantback”, den sluttande bakluckan. Lincoln lyckades dock göra sin version betydligt mer smakfull.

cadillac_seville_4

Den disharmoniska lutningen på bakdelen fick bilen att se ut som något som man klämmer ur en tub, alternativt att en extra tjock elefant lite fint bestämt sig för att använda bakdelen av en Seville som sittplats. Framdelen och bakdelen tycks vara ihopsvetsade från två helt olika bilar, och passar helt enkelt inte ihop. Grillen trycktes fram och gjordes även högre, så att den smakfulla fronten på den första generationen plötsligt blev lika vulgär som vilken hallickbil som helst.

Även den tredje generationen av Seville, 1986-1991, blev en gräsligt ful bil, men mycket mer åt det tråkiga och oinspirerande hållet – en trött padda utan utstrålning. Men det räcker alltså inte för att platsa på Världens fulaste bilar. För detta krävs en spektakulär typ av fulhet som få andra bilar kommer i närheten av – det lyckas Cadillac Seville 1980-1985 med.

cadillac_seville_5

Annonser

Om Carl Johan Rehbinder

Carl Johan Rehbinder är konstnär, fotograf, formgivare, visionär, sexualupplysare, kursledare, liberal politisk debattör, medgrundare till Liberaldemokraterna (som inte blev...), styrelseledamot i Piratpartiet, och en hängiven älskare – samt upphovsman till Sveriges läckraste erotiska hemsida – Cirkus Eros.
Det här inlägget postades i Amerika och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Cadillac Seville 1980-85

  1. jt skriver:

    Om de bara hade låtit bli att låta bakluckan ge en illusion av att ligga utanpå när man ser ilen i profil så hade det sett oerhört mycket bättre ut, men det känns å andra sidan som att de gått samma konstiga väg som med AMC Pacer, tanken var god… 🙂

    Hade man med denna design gjort bilen mer praktiskt kunde det rättfärdigats, men det är den absolut inte, den har som du nämner hyfsad design fram och hyfsad bak, men tillsammans… nja…

  2. Ja, det är ju så med design ibland – intentionen må vara god, men resultatet blev inte så lyckat…

  3. Här har du kanske den främsta förebilden:

  4. jt skriver:

    Ja rollsen har ju stilen bibehållen trots lite vågade linjer, det är en fin balansgång.

  5. Hasse skriver:

    Vad menar du med ”en trött padda utan utstrålning.”?
    Det finns ingen vackrare bil än Citroen DS eller ID.

    • Jo, det finns många bilar som är vackrare än Citroën ID/DS.
      Men det är icke desto mindre en fulländad design.
      Jag gillar verkligen Citroën ID/DS.

      Men när jag skrev ”padda”, så menade jag just ”padda”.
      Du vet djuret? Amfibien? Den där tjocka, grönbruna?

  6. John skriver:

    Hej. Det vore väldigt kul att höra vad du tycker om BMW E28. Själv tycker jag dom är ursnygga om man snyggar till dom lite lite.

    • Jag tycker att båda de första BMW 5-serie är väldigt fina.
      Klassisk design av bästa märke.
      De första 5-serie och 3-serie var onekligen de modeller som utgjorde BMW:s genombrott på bilmarknaden.
      Tidigare hade BMW varit mer av ett mindre entusiastmärke.

  7. dental juice skriver:

    Lite som kusinen från landet. Försöker hålla stilen men förstår inte vad stil innebär.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s