Cadillac Seville 1980-85

Cadillac Seville 1975 var en revolution inom amerikansk bildesign, eftersom den synnerligen framgångsrikt kombinerade amerikansk och europeisk design i en kompakt storlek. Det hade amerikanska formgivare lyckats rätt dåligt med för det mesta, men denna blev alltså en stor framgång på flera sätt – ekonomiskt, men också som stilbildare. Cadillac Seville var udda i flera avseenden, bl.a. genom att vara så oerhört lyxig och exklusiv så att det var den dyraste av alla Cadillacmodeller, fast den var den minsta. Det brukar ju vara tvärtom.

Seville fick förstås efterapare, som den Mercury Monarch-baserade Lincoln Versailles, samt Chrysler LeBaron. Men ingen av dem kunde komma upp i samma klass som Cadillac Seville, vare sig utrustningsmässigt eller estetiskt. Första generationen var riktigt snygg, klassisk och välproportionerlig, med en stark känsla av lyx och exklusivitet, trots sitt lilla format. 1975 var också första året man fick ha fyrkantiga strålkastare på amerikanska bilar, en designdetalj som förstås alla bilfabrikanter ville ha på sina bilar för att verka moderna, något som sällan blev särskilt vackert – snarare krystat. Men Seville var harmoniskt formgiven med rektangulära strålkastare redan från början.

Men snart gick det utför. När Cadillac 1980 skulle förnya Sevillen, försökte man kombinera brittisk konservatism (sluttande Daimler-bakdel, alternativt med inspiration av en Rolls Royce Sedanca DeVille by Hooper) med amerikansk dollargrinvräkighet (större kylargrill), så blev resultatet plötsligt helt outhärdligt fult. Den sluttande bakdelen kan bli elegant om den balanseras av motsvarande linjer i framskärmarna, men detta får man alltså inte på Cadillac Seville, som ser ut som att den har formgivits av en kommitté, som har fått varsin del i uppdrag, och ingen har talat med någon av de andra formgivarna.

En sådan smaklös kombination brukar kallas för en skvader. Som ansjovis med vaniljsås. Synnerligen obehagligt, alltså. Tyvärr blev även denna andra generation av Seville en inspirationskälla för andra bilfabrikanter, och Lincoln Continental 1982-87 fick också en variant av Cadillacens ”slantback”, den sluttande bakluckan. Lincoln lyckades dock göra sin version betydligt mer smakfull.

Den disharmoniska lutningen på bakdelen fick bilen att se ut som något som man klämmer ur en tub, alternativt att en extra tjock elefant lite fint bestämt sig för att använda bakdelen av en Seville som sittplats. Framdelen och bakdelen tycks vara ihopsvetsade från två helt olika bilar, och passar helt enkelt inte ihop. Grillen trycktes fram och gjordes även högre, så att den smakfulla fronten på den första generationen plötsligt blev lika vulgär som vilken hallickbil som helst.

Även den tredje generationen av Seville, 1986-1991, blev en gräsligt ful bil, men mycket mer åt det tråkiga och oinspirerande hållet – en trött padda utan utstrålning. Men det räcker alltså inte för att platsa på Världens fulaste bilar. För detta krävs en spektakulär typ av fulhet som få andra bilar kommer i närheten av – det lyckas Cadillac Seville 1980-1985 med.