1958 Packard Station Wagon

packard_1958_sw_2.jpg

Under flera decennier var Packard en av USA:s absolut finaste prestigebilar. Vackra, eleganta, smakfulla, lyxiga utan att bli vulgära – med en av bilhistoriens coolaste reklamslogans – ”Ask the man who owns one”. De började bygga bilar redan 1899, men 1956 var sagan slut. ”The Big Three” – Mopar, Ford och GM – konkurrerade hårt med varandra, vilket framför allt slog väldigt hårt mot mindre tillverkare. Även om det fortfarande gick hyfsat för Packard, fanns det planer på att slå ihop Packard, Studebaker, Nash och Hudson till ett American Motors Corporation – AMC – vilket nästan hände, men inte riktigt som planerat.

packard_1958_sw_1.jpg

Tyvärr gick Packard samman med Studebaker, enbart, vilket var ett ödesdigert beslut. Studebaker var ett företag som egentligen var i betydligt större ekonomisk kris än Packard, vilket innebar att Packard i den påtvingade kampen att rädda en drunknande, istället ganska snart självt dog drunkningsdöden. Studebaker lyckades märklgit nog hålla sig över ytan ett fåtal år till, men tvingades till slut plocka ner skylten, efter att ha sålt sin allra sista bil 1966. Men värst av allt var att Studebaker, efter att Packard i praktiken slutat tillverka bilar 1956, använde namnet Packard under ytterligare ett par år, 1957 och 1958, och byggde förskräckliga varianter av Studebaker, med påklistrade Packarddetaljer, och lite lyxigare utrustning, för att därmed höja värdet på sina egna produkter. Det gick inget vidare.

packard_1958_sw_3.jpg

Det absolut gräsligaste exemplet på detta var denna stationsvagn som kom 1958, som likt sina syskon Sedan och Coupe hade gigantiska fenor bak, med baklysen från ett restlager av Packardbaklysen från 1956 (designade för en betydligt större bil), påtagligt påklistrade dubbla framlysen för att framstå som mer moderna, en kaross med helt vansinniga proportioner – dörrar, som i jämförelsen med bakfenorna framstod som extremt smala, och därtill en alldeles för lång motorhuv i förhållande till passagerarutrymmet. Och så en bred, platt fiskmun fram, en designåtgärd som gjordes 1957, för att särskilja Packardmodellerna från Studebakers egna. Inte mycket till Packard, med andra ord.

packard_1958_sw_4.jpg

Packard 1957-58 är ett ovanligt sorgligt exempel på hur fel det kan bli med konstgjord andning, badge engineering och livsuppehållande åtgärder. Det hade varit så mycket värdigare om Packard hade fått dö redan 1956. Eller om de inte hade gått samman med Studebaker, förstås. Lyckligtvis tillverkades inte mer än 159 av denna stationsvagn, och vi får väl hoppas att det inte finns så många kvar. Ingen kommer att sakna dem.

packard_1958_sw_5.jpg

Advertisements

Om Carl Johan Rehbinder

Carl Johan Rehbinder är konstnär, fotograf, formgivare, visionär, sexualupplysare, kursledare, liberal politisk debattör, medgrundare till Liberaldemokraterna (som inte blev...), styrelseledamot i Piratpartiet, och en hängiven älskare – samt upphovsman till Sveriges läckraste erotiska hemsida – Cirkus Eros.
Det här inlägget postades i Amerika. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till 1958 Packard Station Wagon

  1. Hugger69 skriver:

    Helt korrekt beskrivning, C-J! Hade aldrig sett eller hört talas om denna förrän nu och den kvalar lätt in som en av de absolut fulaste jänkare jag sett!! Den får ju tom en AMC Pacer att se harmonisk och linjeskön ut….hmm, en Pacer är nog inte ens särskilt ful längre utan rent av lite cool! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s