Mina bilar genom åren

Så vad för slags bilar har jag haft då? Den frågan får jag emellanåt, och det är faktiskt ingen särskilt lång lista – jag har ofta länga, innerliga kärleksrelationer med mina bilar, och därför byter jag rätt sällan. Det har varit allt från rätt knäppa bilar till supersvensson. Det blir teckningar och foton om vartannat – alla bilder är förstås gjorda av mig.

Jag roade mig en tid med att göra teckningar av alla mina bilar. De tre senaste (med undantag för min hippiebuss Blixten) har jag inte gjort konst av, men det får jag väl åtgärda vid tillfälle.

Chevrolet 1950 sidetrim

Min allra första bil. Hobbe – en Renault 4L

En Renault 4L, min allra första bil.

En Renault 4L, min allra första bil.

Denna roliga lilla Laban köpte jag 1987 av en kompis, för en dryg tusenlapp. Den blev början på en rad Renault 4L, vad jag brukar definiera som det närmaste man kan komma till att INTE ha bil. Fyra stycken blev det med åren, varav två vanliga femdörrars kombi och två skåp, även kallade Fourgonette.

Oj vad kul jag hade med denna bil – många var mina vänner som fick smaka på vild berg-och-dalbana runt på Mariaberget. Denna bil som känns som den ska välta hela tiden, men som inte kan välta alls. Hur kul som helst. På teckningen ser den väldigt skitig ut, och det var nog som regel precis det den var. Det fanns liksom väldigt få anledningar till att tvätta den, utom möjligen att inte smutsa ner sina kläder…

Chevrolet 1950 sidetrim

Amanda I & Amanda II – Renault 4L Fourgonette x 2

Amanda

Amanda

Jag ville ha en Renault 4 som jag kunde bo i, och när jag tröttnat lite på min första bil hittade jag en Fourgonnette – en liten R4 som skåpbil. Jag byggde en hel inredning i den, med tygklädd panel, hyllor, packfickor, krokar, gardiner, lampor, madrass, matta och allehanda tillbehör för att göra bilen beboelig. Jag brukade beskriva den som världens minsta fungerande husbil, och det är nog inte särskilt långt från sanningen.

Den första av dessa skåpbilar fick heta Amanda, och med den reste jag och min dåvarande fästmö Lena hela vägen ner till italienska och franska rivieran, och hem igen. 600 mil på tre veckor. Vi åkte ner genom Tyskland och Frankrike, via Strasbourg, ner via Schweiz och Italien, för att landa i underbara St Tropez.

Ingen som ser bilen kan tro att den går att sova i, men faktum är att om man viker ihop passagerarstolen fram mot instrumentbrädan, så har man två meter utrymme på längden, vilket gör att man faktiskt kan sträcka på sig och ligga riktigt bekvämt – även fast man är 186 cm som jag. Helt perfekt för mig som brukade åka runt på marknader och måla på t-shirts på beställning.

Denna roliga bil var dock inte i alltför gott skick, och snart hittade jag en annan i bättre kondition. Den var dock grön, och behövde få en mer passande färg. Och vad kunde väl vara bättre än en absolut knallgul Renault 4 Fourgonnette? Sagt och gjort – en god vän tog hand om bilen och lackade den i den gulaste gul som finns att uppbringa. Sen flyttade jag helt enkelt över hela inredningen. Den fick heta Amanda II, rätt och slätt. Den blev till och med rätt snygg, till skillnad från den första, som var mest skoj, bara.

1992 fick jag mitt första barn, och då fungerade det inte att ha en tvåsitsig bil längre, av förklarliga skäl. Man får inte plats med två vuxna och en barnstol. Därför köpte jag nästa bil på denna lista – en fyrsitsig Renault 4L – som en tillfällig ersättare, på väg till nästa drömbil.

En Renault 4L Fourgonette, ombyggd till husbil

En Renault 4L Fourgonette, ombyggd till husbil

En Renault 4L Fourgonette, ombyggd till husbil

Chevrolet 1950 sidetrim

Ytterligare en Renault 4L, min fjärde (och hittills) sista R4

En Renault 4L, min sista av den sorten

Detta var min sista R4, åtminstone hittills. Man vet aldrig – plötsligt slår det nostalgiska habegäret till, när en sån här är till salu, hyfsat billigt. Jag har sett en och annan R4 rulla på stan, och jag blir alltid lite extra glad när jag ser dem.

Jag köpte den 1992, lite som ett övergångsobjekt i det att den var fyrsitsig – något jag behövde, eftersom jag då fick mitt första barn. Den hann få ett namn – Hugo. Man jag hade den inte särskilt länge Samma år köpte jag nämligen en Volvo Duett – en bil jag önskat mig länge, letat efter och slutligen funnit – som jag likt mitt andra Renaultskåp lät lacka gul, och då sålde jag denna Renault.

Chevrolet 1950 sidetrim

En Volvo Duett från 1962

En Volvo Duett från 1962

En Volvo Duett från 1962

Detta var en innerligt älskad bil. Jag köpte den i augusti 1992, så den blev på sätt och vis min 30-årspresent till mig själv. Efter mycket letande i annonser och provkörningar av allehanda vrak, ombyggda till oigenkännlighet, och en som var så gammal att den var mer att betrakta som en veteranbil. Men till slut hittade jag den som blev min, i Linköping. 15.000 fick jag betala, och det var väl investerade pengar. Jag har aldrig köpt en bil på avbetalning – bara kontant, alltid.

Denna Duett var vid köpet brun, så jag lämnade förstås omedelbart in den till en yrkesskola för lackerare, som fick lacka den gul. Sen tillkom det med tiden små finesser som vita däcksidor, röda plåtfälgar av den äldre, heltäckande modellen, baby moon-kapslar, ögonlock på strålkastarna, lejontass på avgasröret och lite annat absolut nödvändigt för att bilen ska gå bra. Den fick förstås också ett namn – Johanna.

Calle med sin gula Duett

När jag till slut sålde bilen var det med sorg i hjärtat. Men det var tvunget – för att den helt enkelt var i behov av en såpass grundlig renovering att jag inte skulle klara det, vare sig praktiskt eller ekonomiskt. Det var så mycket som var dåligt, trasigt och rostigt på den att jag gav upp hoppet.

Jag fick bilen såld till en ung tjej i södra Sverige, osedd och ogranskad, för 11.000. Hennes pappa var bilmekaniker och ville gärna renovera den åt henne. Jag ringde senare upp henne, för att kolla att den hade kommit fram med tågtransporten, och lite för att höra om de hade blivit väldigt besvikna. Men de var så glada och nöjda så. Skönt.

Chevrolet 1950 sidetrim

Två på en gång – min Volvo Duett från 1964, och min Volvo 245 från 1988

Min Volvo Duett från 1964, och min Volvo 245 från 1988

Min andra Duett såg faktiskt förskräcklig ut, särskilt i jämförelse med min vackra gula 1962:a, men var faktiskt tekniskt betydligt bättre än den föregående, och ett par år nyare – en 1964. Jag brydde mig inte om att lägga pengar på omlackering – det var snarast lite cool att köra runt i en Duett som såg såpass nonchalant risig ut. Lite som en bilvärldens motsvarighet till rat bike. Jag hade t.o.m. en liten dekal på bilen, där det stod ungefär ”Fornminne – får ej tvättas”. Lite kul. Den fick förstås också ett personligt namn – Grålle.

Volvo 245:an fick jag av min far, som tyckte att jag borde ha en modernare bil att köra runt min familj i. Det var surrealistiskt att den gamla 245:an var hela 24 år nyare än Duetten, trots att den ur ”vanliga” människors synvinkel också var en gammal bil. Moderniteter kan vara förföriska – servostyrning, fungerande värme och ventilation, acceleration som nästan känns, och så vidare. Denna min tredje Volvo fick heta Rulle – inspirerat av innebörden i namnet Volvo – jag rullar.

När jag till slut sålde 245:an hade den gått över 50.000 mil, och det skulle faktiskt inte förvåna mig om den rullar fortfarande nånstans, med några tusen fler mil på mätaren…

Chevrolet 1950 sidetrim

En Volvo 940 från 1997

En Volvo 940 från 1997

Denna bil köpte jag 2006, till ett högre pris än det sammanlagda för samtliga mina föregående bilar. Det säger mest om de föregående bilarna, ska jag inflika. Och jag måste också erkänna att detta utan tvekan är den bästa bil jag någonsin ägt. Den gör skäl för namnet ”jag rullar”, för det gör den. År ut och år in. Ingen bil jag har haft tidigare har varit så billig i drift. Inte i bensin, men väl i reparationer och delar. Fantastisk bil.

Alla mina bilar har fått personliga namn, så även denna. Den fick heta Wulfie, inspirerat av en sång, skriven av min vän Ellen – en CD vi lyssnade på en hel del just när den här bilen var ny i familjen.

Efter åtta år dagligt bruk började jag så smått tröttna på min gamla Volvo. Det var verkligen en jättebra bil, men den blev sakta mer och mer gisten, och jag började fundera på vad jag ville ha som nästa bil. Så hjälpte ödet till. Min Volvo blev av okända skäl en smula vandaliserad – avbrutna backspeglar och bakre vindrutetorkare, samt sönderskurna däck. Det lilla räckte för att försäkringsbolaget föredrog att hellre lösa in bilen mot kontanter än att reparera den. Min första impuls var att köpa en nyare Volvo, men så kom jag på andra tankar…

Chevrolet 1950 sidetrim

Äntligen en Mercedes – en E240 från 2001

Mercedes 240E - Carl Otto

Det blev dags för en ny bil. Så jag började fundera på vad jag skulle köpa istället. Så mindes jag att jag under en tid, bara några år tidigare, hade fått låna en gammal Mercedes E-serie, som jag blev väldigt förtjust i. Jag insåg att det förstås var en sådan jag ville ha. Så efter en turné av provkörningar hittade jag till slut två möjliga objekt – en svart med V8 (mums!), och denna silverfärgade 240E från 2001.

Mannen som sålde den svarta med V8 fick plötsligt inte sälja den, eftersom hans exfru gjorde anspråk på den. Sådant kan man tyvärr inte argumentera mot. Men jag gjorde nog ett bra köp ändå. Min sköna silverpil fick namnet Carl Otto – efter Carl Benz och Nicolaus Otto (mannen bakom Ottomotorn). Historiska referenser i namnet känns logiskt till en sådan klassisk bil.

Denna Mercedes har fått mig att känna att jag nog aldrig kommer att vilja ha något annat än en Mercedes som bruksbil. Jag har redan börjat fundera på vad jag skulle vilja ha härnäst, men det enda som dyker upp på önskelistan är en nyare variant av Mercedes E-serie. Har jag blivit gubbe? Kanske det. Who cares.

Chevrolet 1950 sidetrim

Min efterlängtade och älskade hippiebuss Blixten!

Blixten - min teckning

Under många år närde jag en dröm, ytterst sett inspirerad av mina gamla Renault Fourgonnetter, att återigen ha en beboelig bil – eller snarare ett lite större fordon, en husbuss. Min vision var en hippiebuss, och efter idogt letande hittade jag via Blocket, på våren 2014, min hippiebuss – en Opel Blitz från 1968. Den fick förstås omedelbart namnet Blixten. Både för att den heter Blitz, och för att den är ganska långsam. 0-80 km/tim på en kafferast, typ.

Den är inte vacker, men den är gränslöst charmig. Som en gammal ful, gul hund, som ser dåligt, går in i möbler och dörrposter, pruttar, dreglar och somnar lite när som helst – och alla älskar den. Den har blivit en familjemedlem, vår rullande sommarstuga, bästa hobbyn, ett konstnärligt projekt – hippieparadiset. En dröm som blivit verklighet.

Blixten interiör

 

 

Chevrolet 1950 sidetrim

Utöver dessa bilar jag visar bild på här, har jag haft en gammal fult målad Volkswagenbubbla från 1960-talet, men den hade jag bara ett kort tag (gillade den INTE – den var hemsk att köra!), så den hann jag inte ens plåta. Och så var jag formellt ägare till en gammal Nissan Micra ett kort tag, men den räknas inte.

Edsel sidetrim

Annonser