Opel Corsa A

Opel Corsa A

På 1950-talet byggde Opel riktigt coola och snygga bilar. Sen gick det sakta utför med märket. Inte så himla fort, för fortfarande på 1970-talet lyckades Opel rätt bra med att skapa en och annan både kul, snygg och läcker bil. Men på 1980-talet blev det hopplöst pinsamt att ens tänka tanken att köpa en Opel. Redan att välja en Opel renderade en svårutplånlig loserstämpel, och tyvärr har den befläckelsen stannat kvar. Hur bra bilar de än må bygga, så kommer det alltid att vara och förbli en Opel.

Opel Corsa A

Alldeles särskilt eländig och pinsam är denna kantiga lilla 80-talsmodell från Opel, Corsa. Och allra löjligast är denna sedanmodell, med en liten utbyggd baklucka och allt. Förutom att bakpartiet känns ditsatt efteråt, som en lågt hängande ryggsäck (vilket det ju faktiskt är), så blir proportionerna därmed väldigt konstiga, med bakhjulet för långt fram i förhållande till kupén. Detta gör att bilen ser både kobent och kissnödig ut. Och rädd. Som ett förskrämt mobboffer drar Corsan ihop sig och försöker göra sig så liten och oansenlig som det bara är möjligt. Och ändå finns det alltid något som sticker ut, något kantigt och plastigt som man kan irritera sig på – och så är mobbingen igång. Denna bil verkligen ber om att bli trakasserad. Stackars liten…

Opel Corsa A

Denna orgie i mördande tråkig fulhet förkroppsligar självutplåningen som konstform. I sin iver att passera obemärkt och vara så intetsägande som det bara går, med slappt kantiga och oengagerade linjer, matta färgtoner och grå plast, lyckas Opel Corsa med konststycket att bli ful. Riktigt ful, fast liksom oavsiktligt. Och inte ens komiskt ful, utan bara patetiskt oattraktiv. Den ständiga panelhönan som aldrig får dansa, och som ingen någonsin kommer ihåg att de ens existerade. Ingen sparar på en Corsa. Ingen Corsa kommer att hamna på museum. De bara rostar bort, saknade av ingen.

Opel Corsa A

Annonser
Publicerat i Europa | Märkt , , | 9 kommentarer

Vauxhall Victor 1957-1961

Vauxhall Victor

Storbritannien är ett land med stora kontraster. Några av de allra vackraste och bästa bilarna som någonsin funnits har skapats i Storbritannien, men också en stor andel av de allra sämsta och fulaste bilarna i världshistorien, något som har blivit synbart på denna blogg. Från extrema sportbilar och fulländade lyxlimousiner till rostande plåtlådor som ständigt går sönder och garagebyggen med groteska plastkarosser. Allt finns på de brittiska öarna.

Vauxhall Victor

Vauxhall är en av världens äldsta bilproducenter. Företaget startades redan 1857 och då tillverkade man båtmotorer och pumpar, men 1903 gjorde man slag i saken och byggde sin första bil. Redan 1925 köptes Vauxhall upp av GM, som gärna ville ha en bilfabrik i Storbritannien, på samma sätt som man köpte upp Opel några år senare. Opel har en historia som i mångt och mycket är en parallell till Vauxhall – företaget startades 1862 som symaskinsfabrikant, blev sedan Tysklands största cykeltillverkare, och 1898 byggde Opel sin första bil – men kom igång på allvar 1902, bara ett år före Vauxhall. Många av Opels och Vauxhalls modeller har sedermera haft samma grundkonstruktion, och de senaste dryga 30 åren har Vauxhall och Opel varit i det närmaste identiska, med små skillnader.

Vauxhall Victor

Att snegla över Atlanten och låna linjer från mer glamorösa och svulstiga amerikanare var förr mycket populärt hos många europeiska bilfabrikanter. Vissa lät sig inspireras med framgång, andra lyckades inte lika bra. Märkligt nog misslyckades just Vauxhall kapitalt med att översätta amerikanska linjer till europeiska förhållanden, medan GM-syskonet Opel lyckades alldeles utmärkt. Vauxhall Victor hade Chevrolet 1957 som sin främsta inspirationskälla, men de linjer som blev klassiska och fulländade på den amerikanska förlagan blev pinsamt klunsiga och virriga på det brittiska plagiatet. Proportionerna blev riktigt konstiga, som om någon hade tagit en amerikansk bil och bara knådat ihop den lite slarvigt, slängt på lite kromlister, fenor och plåtveck helt planlöst, och sen dragit och vridit för att rätta till de värsta missgreppen – men bara lite med vänsterhanden.

Vauxhall Victor

Resultatet blev en vinglig skvader, något som i bästa fall kan liknas vid en rysk eller kinesisk 1960-talare, fast med en betydligt mer bräcklig konstitution – en farkost som kan ramla i små bitar när som helst, som en engelsk teservis på en vinglig bricka. Det är märkligt på något vis, för det borde inte vara så svårt att få till det. En hel del på den här bilen är så RÄTT, men ändå funkar det inte. Där den samtida kusinen Opel utstrålar säkerhet och självförtroende utstrålar Vauxhall osäkerhet och skörhet. Där Opel känns som nygräddade vetebullar med smör, känns Vauxhall som torra, kalla toastrester med Marmite och ljummet Earl Grey.

Vauxhall Victor

Första modellen av Vauxhall Victor, 1957, hade en grill med synnerligen märkliga stötfångarhorn ute i hörnen, ett designgrepp som fick bilen att se ut som en glosögd och dreglande gammal tant med ett jättelikt tandlöst grin och jättestora vårtor i mungiporna. Lägg därtill oproportionerligt höga baklysen, med runda blinkers högst upp, som den blinkande pricken över ett plåt-i, samt plåtveck i sidan som gjorde att bilen såg krockad ut redan som ny. Följande år gavs damen en lättare ansiktsoperation, under vilken vårtorna lyckligtvis togs bort, men så där särskilt mycket vackrare blev bilen ändå inte.

Vauxhall Victor

Och de rostade. Något alldeles oerhört. Alla bilar rostade på 1960-talet, men vissa verkade särskilt benägna att korrodera. Denna blogg handlar förvisso inte om kvalitet, utan endast och enbart än utseende och design, men redan vetskapen om denna bils sorgliga ”inre kvaliteter”, gör att utsidan framstår som än mer patetisk. Detta är en bil som verkligen förtjänar sin plats på historiens soptipp. Eller bilskrot.

Vauxhall Victor

Publicerat i Europa | Märkt , , , , , | 10 kommentarer

Zimmer

Zimmer

Det finns en alldeles särskild sorts bilar som kallas ”neo-classics”, som bygger på att man tar en standardbil, typ en Lincoln Town Car, Ford Mustang, Pontiac Fiero eller vilken jävla Buick som helst, men bygger om den, gärna med lite inspiration av gamla Cadillac, Mercedes eller Duesenberg, så att den nästan ser ut som en vräkig lyxbil från 1930-talet. Med betoning på nästan.

Zimmer

Vad man får för pengarna är en veritabel orgie i det kitschigaste, vulgäraste och fulaste i bilväg man kan tänka sig – fast dyrt. Som regel är de förlängda (vilket gör att proportionerna blir helt galna), med breda, vräkiga skärmar, gigantisk motorhuv, groteska huvprydnader (gärna förgyllda), delar från allehanda håll, som t.ex. blinkers från gamla VW-bubblor, massor av förgylld plast, bling och lull-lull, i total avsaknad av elegans och förfining.

Det mest häpnadsväckande är att åtminstone 1.500 personer faktiskt köpte en sån här. De ville uppenbarligen köra runt i en bil som fick dem att se ut som smaklösa idioter med alldeles för mycket pengar. Men de fungerar väl som perfekta skrytprylar för värsta sortens white trash – de som har pengar, men ingen kultur. Perfekt för avdankade cirkusdirektörer och casinoägare.

Zimmer

Zimmer grundades 1978, av Paul Zimmer och hans son Bob Zimmer, och är jämte Stutz, Excalibur, Clenet m.fl. en av flera retro-ish neoclassics. Nu finns t.o.m. en motsvarande producent i Japan – Mitsuoka. De tillverkar också neo-classics, men på blygsammare bas – små japanska bilar. Men fortfarande lika fula.

zimmer_3

Företaget gick lyckligtvis i graven tio år senare, vilket man skulle kunna se som en seger för den goda smaken. Otroligt nog återuppväcktes företaget av en herre vid namn Art Zimmer, som alltså inte på något sätt är släkt med de ursprungliga grundarna av företaget – han blev bara fascinerad av att det faktiskt fanns ett företag med samma efternamn som han själv hade. Han startade om verksamheten, och fortsatte sen att producera dessa kitschiga monster. Så kan det gå. Och de är alltjämt lika fula.

Zimmer

Med undantag för en väldigt udda modell som hette Zimmer Quicksilver, vilken byggdes på den mittmotorförsedda Pontiac Fiero som grund, inte alls i den s.k. neo-classic retrostilen, utan helt modern, så är alla Zimmer är mer eller mindre groteska. I vissa vinklar var Quicksilver t.o.m. en rätt kul, konsekvent och originell design – men dessa är alltså undantagen som bekräftar regeln. Av de neo-classics som Zimmer producerar är de allra mest absurda modellerna de som bygger på Lincoln Town Car, där en stor del av grundkarossen finns kvar, med allehanda smäck påklistrat utanpå, samt förstås de hopplöst groteska modellerna som bygger på Ford Mustang. Där talar vi om en grad av fulhet som saknar motstycke.

Zimmer

Publicerat i Amerika | Märkt | 4 kommentarer

Weber Sportscar Faster One

Weber Sportscar Faster

Det finns fula bilar, och så finns det FULA bilar. Weber Sportscar Faster One från Schweiz hör till den sista kategorin, de som är så obegripligt fula att det faktiskt kräver ett ansenligt mått av skicklighet att utföra ett så flagrant brott mot estetikens lagar. Att skapa en karossform som påminner om ett hav i svår sjögång, utan styrsel på vågorna – snarare än som en bil – är i det här fallet att betrakta som beundransvärt, en perfekt storm. Färgkombinationerna är minst lika häpnadsväckande, och framkallar gärna omedelbar baksmälla av svårt slag – utan att man har behövt supa sig full kvällen innan.

Weber Sportscar Faster

Det är inte utan att jag undrar om konstruktörerna på Weber faktiskt hade en utstuderad och medveten plan att bygga världens absolut fulaste sportbil, bara för att väcka ytterligare uppmärksamhet. Om det var avsikten, så har de lyckats synnerligen väl. Å andra sidan, om planen faktiskt var att skapa en estetiskt tilltalande bil är det nog dags för formgivarna att göra ett akut läkarbesök på psykiatriska kliniken.

Weber Sportscar Faster

Ett annat möjligt scenario är att chefsdesignern hade besök av sitt 5-åriga barn, som av en händelse lyckas peta i sig någon på kontoret kvarglömd psykedelisk drog (typ LSD), och medan föräldern somnat i alkoholrus rockar barnet loss med pennor och färger på ritbordet. Nästa morgon vaknar chefsdesignern och ser mästerverket på ritbordet.

”Scheisse! Das ist fantastisch! Die Jungs von TVR und Gumpert wird Blut weinen, wenn sie das sehen!”

Weber Sportscar Faster

Det går inte att komma ifrån att den omedelbara frågan som alltid borde komma upp vid åsynen av monstrum som dessa är – varför?

Weber Sportscar Faster

| Märkt , , , | 6 kommentarer

Peugeot 1007

Peugeot 1007

Vissa bilar saknar verkligen allt vad harmoni heter. Peugeot har med 1007 försökt skapa en skojig och kaxig småbil med attityd och roliga tekniska finesser – men fick en evolutionär återvändsgränd, ett missfoster i boet. Proportionerna är överlag helt galna, vilket skapar en estetisk kollaps. Den har en profil som säger ”minibuss” – fast med en meter av mittsektionen bortklippt. De olika designelementen passar inte ihop alls, lite som monstret FIAT Doblò. Allt är väldigt grovt tillyxat – från flodhästgapet med avloppsrör som grill, till det ryskt osofistikerade dörrhandtaget och den överdimensionerade rälsen till skjutdörren. 1007 ser helt enkelt mer ut som en kundvagn av plast på valfritt franskt köpcenter – än en bil.

Peugeot 1007

Pininfarina har skapat en stor mängd estetiska klassiker åt Peugeot. Redan 1951 påbörjades ett samarbete som resulterade i den utsökt vackra sedanen 403, som nådde marknaden 1955, och gjorde en enorm succé. Samarbetet utvecklades, och snart byggde Pininfarina hela bilar åt Peugeot, och formgav dem förstås. 404, 204, 504, 205 och 306, för att inte tala om 406, en av världens mest harmoniskt och elegant formgivna mellanklassbilar.

Peugeot 1007

Men även solen har sina fläckar. Denna stillösa lilla plåthög, med ett utseende knappt en mor kan älska, utom möjligen av medlidande – som en bebis som fötts med gomspalt, utstående ögon, kraftig skolios och inga ben – är faktiskt, tro det eller ej, formgiven av Pininfarina. Möjligen under en väldigt dålig period, med skilsmässa, ständig migrän, antidepressiva och sjukt dålig ekonomi. Men vad man än kan råka skylla på så är det ett grovt misslyckande, oavsett.

Peugeot 1007

Peugeot 1007 har förstås sina poänger. Den är mycket praktisk för funktionshindrade med sina stora skjutdörrar, som dessutom lämnar mycket dörröppning i trånga parkeringsluckor, den har mycket höga poäng från EuroNCAP gällande krocksäkerhet, och är säkert praktisk på alla möjliga sätt. Men bortsett från detta är 1007 fortfarande en sjukt ful bil som ingen kan älska. Den saknar nämligen personlighet, helt och hållet. Och hur tuffa reklambilder man än försöker producera, så blir den aldrig cool, aldrig hipp, aldrig ens särskilt kul. Bara ful.

Peugeot 1007

Publicerat i Europa, Mini & Mikro | Märkt , , , | 13 kommentarer

Cadillac Seville 1980-85

Cadillac Seville

Cadillac Seville 1975 var en revolution inom amerikansk bildesign, eftersom den synnerligen framgångsrikt kombinerade amerikansk och europeisk design i en kompakt storlek. Det hade amerikanska formgivare lyckats rätt dåligt med för det mesta, men denna blev alltså en stor framgång på flera sätt – ekonomiskt, men också som stilbildare. Cadillac Seville var udda i flera avseenden, bl.a. genom att vara så oerhört lyxig och exklusiv så att det var den dyraste av alla Cadillacmodeller, fast den var den minsta. Det brukar ju vara tvärtom.

cadillac_seville_2

Seville fick förstås efterapare, som den Mercury Monarch-baserade Lincoln Versailles, samt Chrysler LeBaron. Men ingen av dem kunde komma upp i samma klass som Cadillac Seville, vare sig utrustningsmässigt eller estetiskt. Första generationen var riktigt snygg, klassisk och välproportionerlig, med en stark känsla av lyx och exklusivitet, trots sitt lilla format. 1975 var också första året man fick ha fyrkantiga strålkastare på amerikanska bilar, en designdetalj som förstås alla bilfabrikanter ville ha på sina bilar för att verka moderna, något som sällan blev särskilt vackert – snarare krystat. Men Seville var harmoniskt formgiven med rektangulära strålkastare redan från början.

cadillac_seville_3

Men snart gick det utför. När Cadillac 1980 skulle förnya Sevillen, försökte man kombinera brittisk konservatism (sluttande Daimler-bakdel, alternativt med inspiration av en Rolls Royce Sedanca DeVille by Hooper) med amerikansk dollargrinvräkighet (större kylargrill), så blev resultatet plötsligt helt outhärdligt fult. Den sluttande bakdelen kan bli elegant om den balanseras av motsvarande linjer i framskärmarna, men detta får man alltså inte på Cadillac Seville, som ser ut som att den har formgivits av en kommitté, som har fått varsin del i uppdrag, och ingen har talat med någon av de andra formgivarna.

En sådan smaklös kombination brukar kallas för en skvader. Som ansjovis med vaniljsås. Synnerligen obehagligt, alltså. Tyvärr blev även denna andra generation av Seville en inspirationskälla för andra bilfabrikanter, och Lincoln Continental 1982-87 fick också en variant av Cadillacens ”slantback”, den sluttande bakluckan. Lincoln lyckades dock göra sin version betydligt mer smakfull.

cadillac_seville_4

Den disharmoniska lutningen på bakdelen fick bilen att se ut som något som man klämmer ur en tub, alternativt att en extra tjock elefant lite fint bestämt sig för att använda bakdelen av en Seville som sittplats. Framdelen och bakdelen tycks vara ihopsvetsade från två helt olika bilar, och passar helt enkelt inte ihop. Grillen trycktes fram och gjordes även högre, så att den smakfulla fronten på den första generationen plötsligt blev lika vulgär som vilken hallickbil som helst.

Även den tredje generationen av Seville, 1986-1991, blev en gräsligt ful bil, men mycket mer åt det tråkiga och oinspirerande hållet – en trött padda utan utstrålning. Men det räcker alltså inte för att platsa på Världens fulaste bilar. För detta krävs en spektakulär typ av fulhet som få andra bilar kommer i närheten av – det lyckas Cadillac Seville 1980-1985 med.

cadillac_seville_5

Publicerat i Amerika | Märkt , , , , | 9 kommentarer

Yugo

Yugo

Det enda försäljningsargumentet denna läskiga ”bil” någonsin har haft är priset – utom förstås i hemlandet, där det var ”brist på annat”. Yugo är värsta sortens framkommenderat socialistiskt öststatsskrot från dåvarande Jugoslavien, numera Serbien. Trots att den tillverkades i nästan 30 år fortsatte den att vara billigt 1980-talsskräp, dessutom baserat på licensbyggda 1970-tals-FIAT. Inte så respektingivande.

Yugo

Detta är inte en bil som är byggd av entusiaster, människor som älskar bilar, utan av motvillig plikt och nödtvång. När politik får styra produktion, snarare än efterfrågan och fri marknad med konkurrens. Då blir det mest skit av det. Yugo får t.o.m. en gammal Skoda att framstå som en lyxbil. Formgivarna av Yugo har försökt planka Giugiaros original till VW Golf – men det gick inte så bra. Klunsigt och spattigt samtidigt, hur det nu kan vara möjligt. Resultatet blev inte mindre patetiskt av att man med åren försökte piffa upp eländet med fjuttiga spoilerkit, ny front och diverse andra plastbitar. Det byggdes t.o.m. en cabriolet på Yugo – det närmaste man i designvärlden kan komma en skolåda utan lock.

Yugo

Yugo fanns t.o.m. att köpa i USA under en tid. Det gick sisådär. Amerikanska bilköpare väntade sig något mer än de fick. Och riktigt illa blev det ju förstås när inbördeskriget i Jugoslavien bröt ut, eftersom delarna tillverkades på olika ställen. Det blev liksom brist på komponenter. Så om man i en amerikansk film vill skildra en total förlorare, i den sämsta skitbil man över huvud taget kan tänka sig, så väljer man gärna en Yugo. Då vet man att människan som kör denna bil är desperat, och har absolut ingen heder kvar, ingen självbevarelsedrift, ingen självrespekt, ingen integritet.

Yugo

Som bilar brukar bli i socialistiska diktaturer är Yugo är inte bara ful – den är extremt dålig också. TIME Magazine hade med den på listan över världens 50 sämsta bilar – The 50 Worst Cars of All Time, och radioshowen Car Talk utsåg den till årtusendets sämsta bil. Inte utan anledning. Den var den långsammaste bilen i USA, hade extremt lite utrustning (spartansk är bara förnamnet), men det lilla den hade gick sönder, ständigt. Den hade dock elslingor i bakrutan, något som beskrevs som menat att värma händerna när man knuffade bilen. Och så är det – Yugo fungerar enbart som ett skämt, en bitter slags humor som luktar lite unket.

Yugo

Publicerat i Europa | Märkt , , , , | 6 kommentarer

GMC Terrain

GMC Terrain

Ett ord jag ofta använder på denna blogg är ”grotesk”, eftersom det ofta passar in i beskrivningen av en hel del bildesign. Men sällan kommer det upp så spontant och självklart som när jag såg denna bisarra skapelse, som började säljas 2010, och som otroligt nog fortfarande finns kvar på marknaden – den är verkligen grotesk. Den är klossig, överdriven och extremt kantig. Om det bara gick hade nog formgivaren helst velat ha fyrkantiga hjul också.

Längs med den franska atlantkusten kan man fortfarande se kvarlämnade tyska pansarvärn, fortifikationer i brutal betong, fyrkantiga jättelådor ämnade att hysa kanoner och kulsprutor. Dessa värn är vad jag associerar till när jag ser GMC Terrain, denna gigantiska LEGO Duplo-bil, denna monsterkloss av värsta sort. Den ser ut som en rullande plåtpress, eller en isbrytare – något plogartat, som ett militärt attackvapen som man forcerar tjocka väggar med. Bara fronten ser ut att väga två ton allra minst.

De mest anslående designelementen på denna SUV är de oproportionerligt stora hjulhusen, som verkar påtryckta efteråt, utan att först kolla om de passar. De är så stora och överdrivet markerade att de får hjulen att framstå som små i förhållande till karossen. Det enorma överhänget fram, som förstärks av den framvällande, alltför stora grillen, är också ett påträngande formelement som bidrar till att skapa disharmoni och obalans.

GMC Terrain

Det är inte så att jag hatar SUV:ar, även om det kan verka så. Det gör jag verkligen inte. En av mina absoluta favoritbilar i design är första generationen av Range Rover (1970-1996), liksom den tredje generationen (2002->). Land Rover är en tidlös klassiker, Opel Frontera är riktigt välproportionerlig, och ett par generationer av Jeep Cherokee är rena klassiker. Jag gillar även funktionella slitvargar som Ford Bronco, Chevrolet Suburban och International Travelall. Men i vår moderna tid är de flesta SUV:ar sorgliga kompromisser mellan terrängbil och personvagn, både tekniskt och utseendemässigt, vilket gör att de ofta har fått det sämsta av två världar kombinerat i ett enda fordon.

Tyvärr har det blivit en trend att var och varannan biltillverkare ska ha sin egen Sports Utility Vehicle, och det har lett till ett massivt förfulande av våra gatumiljöer. Dessa höghjulade skrytburkar med för mycket plåt, för stora däck, för smaklösa och påträngande uppenbarelser – för mycket, helt enkelt. Det är verkligen dags för en renässans för de eleganta bilarna, de slanka, lätta former som det fanns gott om under 1960- och 1970-talet. Låt oss be en stilla bön till världens formgivare om detta.

GMC Terrain

Publicerat i Amerika, SUV & Offroad | Märkt , , | 5 kommentarer

AMC Pacer X

AMC Pacer

Denna märkliga skapelse från andra halvan av 1970-talet hör till de verkliga ikonerna bland fula bilar. Söker man på Google, med sökorden ”ugly cars”, så kommer AMC Pacer X alltid upp bland de allra första – av synnerligen goda skäl. Pacer är nämligen en av världens absolut fulaste bilar, alla kategorier – som ful bil betraktat en solklar klassiker.

Formgivaren bakom denna ägghalva var Richard A. Teague, som verkligen inte var någon amatör. Teague var en erkänt skicklig formgivare, med bilar som Packard 1955, AMC Javelin, Jeep Cherokee XJ och ett antal oerhört intressanta konceptbilar på sin meritlista. Men samtidigt bör man ha i åtanke att han också är mannen bakom Gremlin och Matador Coupe. Så helt oväntat är det kanske ändå inte. Lite som Zagato. Ibland blir det fantastiskt, och ibland blir det… tja, pannkaka.

AMC Pacer

Som en avsvimmad Barbapapa av plåt, som en misslyckad limpa, Som en väldigt tjock liten flicka, som man vet skulle kunna vara jättesöt, verkligen (om hon bara gick ner 120 kilo), som en lackad padda som förätit sig på karameller kasar Pacer sig fram på vägarna. Och som den inte var ful nog redan från början, envisades man förstås på klassiskt Detroitmanér med att efter ett par år ”restyla” bilen med en helt omotiverat upphöjd kylargrill, vilket förstås gjorde bilen ännu fulare. Och så en stationsvagn på det.

AMC Pacer

Vilka droger designavdelningen på AMC gick på när de skapade detta kromtyngda påskägg, denna rymdfarkost ur en Scooby-Doo-film, denna trötta omelett, denna ihopsjunkna, ryggradslösa tjockis i rullstol – det får vi nog aldrig veta. Men en mycket märklig häxblandning måste det ha varit, för något mer fluffigt och oregelbundet än denna bil får man leta efter. Till och med dörrarna är olika breda – 10 cm större högerdörr (vilket förklaras med att det ska vara lättare att komma in i bilen på passagerarsidan).

AMC Pacer

Det tog fyra år av vild kreativitet att framskapa detta rullande akvarium. Det är inte alldeles säkert vad som är bak, fram eller någon av sidorna, eftersom den är så rund, och därtill ser ut att vara lika bred som den är lång. Formgivningsidén att börja inifrån och ut var nog bra, att skapa en komfortabel bil med god sikt genom höga fönster och utrymmen anpassade för både förare och passagerare. Det skulle kännas som en stor bil fast den var liten. Tyvärr drog den bensin som en stor bil också, eftersom den var relativt tung.

AMC Pacer tillverkades mellan 1975 och 1980, och blev alltså en kortlivad historia, och tur var väl det.

AMC Pacer

Publicerat i Amerika | Märkt , , | 5 kommentarer

BMW X6

BMW X6

Möt Kenny. Kenny går på gymmet varje dag. Han lyfter och tränar, och tar alla spännande preparat han kan hitta för att göra sina muskler större och större för varje dag. Hans kuk har tappat all potens, hans hjärna likaså. Allt handlar om bicepsmått, tunga lyft, hormondoser och kostspecifikationer.

BMW X6

Kenny tycker att han är jättesnygg med sina svällande armar, flexande bröstmuskler, trästammar till lår och stenhårda tjurnacke. Andra som ser honom, (de som inte går på samma gym) kan möjligen förundras, som över ett bisarrt cirkusdjur, eller en tjur av rasen Belgian Blue – med lika delar löje som avsmak.

BMW X6 är Kenny. En BMW som pumpat upp sig till oigenkännlighet med hjälp av extrema doser tillväxthormon, som totalt saknar stil, harmoni och elegans, utifrån idén att mer muskler, svällande hjulhus, enorma hjul och fler hästkrafter alltid är bättre.

BMW X6

BMW X6 är kort sagt den fulaste, vulgäraste, smäckigaste och mest överdrivet smaklösa bil BMW någonsin producerat. Massor med testosteron och Viagra, men ingen sexighet någonstans. Bara muskler och exhibitionism, ingen hjärna. En bil för losers, för män med oändligt litet självförtroende och pytte-pytte-små kukar. Lita inte på en man som kör en BMW X6.

BMW X6

Publicerat i Europa, SUV & Offroad | Märkt , , , , | 7 kommentarer