När jag var barn, långt upp i tonåren, var mitt absoluta drömyrke att bli bildesigner. Jag ritade bilar, läste om bilar, drömde om bilar, samlade på leksaksbilar och byggde bilmodeller. Bilar, bilar, bilar. Mina idoler var Pininfarina, Giugiaro, Bertone, m.fl. – jag var inte särskilt intresserad av motorer och mekanik, men formgivning och bilhistoria kunde jag studera hur länge som helst. Jag har sedan tonåren gjort mig av med säkert hälften av mina bilböcker, men har ändå kvar närmare ett par hyllmeter billitteratur. Och min favorittidning är den italienska designtidskriften Auto & Design.
Jag blev aldrig bildesigner. Jag bytte drömjobb nånstans i övre tonåren, och riktade in mig på teater och bildkonst. Dock har jag länge arbetat som illustratör och bildkonstnär, och har vid hundratals tillfällen på uppdrag utfört målningar, illustrationer och foton med bilmotiv. En hel del kan man se på mina hemsidor Rehbinder MultiArt Productions och Photo Gallery.
En märklig konsekvens av mitt tidiga bilintresse, med katalogplöjande och tecknande, är att jag än idag, även på långt håll, kan känna igen i stort sett vilken bilmodell som helst. Min kära hustru tycker att det är lite underhållande när vi tittar på film, jag ser en takstolpe och en halv instrumentbräda inifrån, alternativt ett tredjedels baklyse, och kan omedelbart säga vad det är för märke, modell och år. Jag har sett mötande billysen en regnig natt, på över 200 meters håll, tänkt ”en Citroën”, för att sen tänka vidare mer rationellt, att nä, det går ju faktiskt inte att se på så långt håll – men visst var det en Citroën. Jag är helt enkelt skadad.
Världens fulaste bilar 
Hej!
Utav en ren slump kom jag in på din fantastiska hemsida och måste säga att efter att ha läst din personbeskrivning kände jag igen mig. Okej, jag är nästan 20 år yngre, kommer ursprungligen från ett krigshärjat Balkanland, men bilar, framför allt bildesign, är och förblir min stora passion. Drömde också om att bli en bildesigner men någonstans på halva vägen gick det snett… Men på sistone verkar det som om det kommer tillbaka igen så man vet aldrig. Personligen brukar jag inte kalla en bil ful, de flesta bilar har någon slags charm, åtminstone ett försök, men ibland vill jag spy, bokstavligen. Fulaste bil för mig….Anadol, turkisk bilmärke som inte existerar längre, nu minns jag inte modellen men om du vill veta (ifall du inte vet) googla fram lite bilder och då kommer du att förstå. Keep on rolling… 🙂
Tack för din berättelse!
Jo då, jag känner till Anadol. Hemskt ful bil.
Redan som 10-åring, 1972, började jag köpa Auto Motor & Sports årliga, tjocka katalog med samtliga bilar, och det har jag gjort alltsedan dess.
Och i den kunde man även se stolpskott som Anadol.