Chrysler PT Cruiser

chrysler_pt_cruiser_3

Chrysler PT Cruiser är inte bara en ful bil, den är dålig också. Kvalitetskontrollen sköttes uppenbarligen synnerligen illa, och bilen är så slarvigt konstruerad och byggd, att det i praktiken bara är en tidsfråga innan den behöver klippkort hos närmaste bilmekaniker. En riktig flopp, på alla sätt och vis.

chrysler_pt_cruiser_4

Det är uppenbarligen väldigt svårt att få till det där med retrodesign på ett vettigt sätt. Ett fåtal har fått till det rätt bra -Dodge med sin Challenger, Fiat 500, Mini – dock har både Fiat och Mini förstört hela grejen genom att göra konstiga, stora och klunsiga varianter av sina retromodeller. Väldigt tråkigt. Mini Countryman är en hemsk variant, Fiat 500 X samt 500 L är två andra steroidbastarder som tyvärr solkar hela fenomenet. Sen har vi de verkliga sorgebarnen, de som inte ens kunde börja bra, som VW Beetle – och Chrysler PT Cruiser.

chrysler_pt_cruiser_5

Själva idén att göra en retro-design på 40-talstema är förvisso kul, inte fel alls – men man måste göra det med stilkänsla. Istället slarvade Chrysler bort hela grejen genom att sätta dit en jättestor ful grill, moderna lysen och bulliga plastkofångare både fram och bak, klunsiga backspeglar i svart plast samt panoramaruta. Pinsamt dumt. Inte ens fälgarna kunde de få till. Moderna, femekrade tråkhjul.

chrysler_pt_cruiser_2

Bilfabrikanter har uppenbarligen en förmåga att bli hemmablinda, och inte se vilka fel de gör. Ska man bygga retro så kan man väl ändå ta en titt på hur detaljerna såg ut på den tiden man plankar. Om Chrysler hade designat sin PT Cruiser med djupa plåtfälgar, runda navkapslar och vita däckssidor, en smalare kylargrill med mycket krom, runda friliggande lysen och kromade, smala kofångare hade den kunnat bli riktigt fin. Men så långt kunde designavdelningen uppenbarligen inte tänka. Istället fick vi ett anakronistiskt monster av tvivelaktig kvalitet.

chrysler_pt_cruiser_6

Och som det inte var nog, släppte man även ut på vägarna en tvådörrars cabriolet, ett monster med bred störtbåge – en detalj som får hela bilen att se ut som en korg från närmaste snabbköp. Eller möjligen ett stort badkar på hjul – den raka kanten runtom ger en väldigt karakteristisk badkarsform. Med suffletten på, blir bilen än mer disharmonisk. Som att någon försökt vränga på ett litet tvåmanstält på en alldeles för stor balja.
Kort sagt – en riktigt, riktigt ful och pinsam bil, vars optimala användningsområde är som fyllning i en plåtpress.

chrysler_pt_cruiser_1

Publicerat i Amerika | 3 kommentarer

Lamborghini Veneno

lamborghini_veneno_1.jpg

Lamborghini Veneno är en bil som är osannolikt ful – men med stil, fräckhet och ett jävla humör. Den är så spektakulärt utflippad, så insektuöst grotesk, så oinsmickrande bisarr – och kort sagt; så vansinnigt frånstötande och oortodox att den faktiskt blir cool. Vacker är den rakt inte. Den ser ut som en vansinnesskapelse av någon som byggt ihop en bil med delar av en drös helt olika bilar, efter att ha gått på LSD i en vecka. Minst.

lamborghini_veneno_3

Inget krut sparades vid produktionen av denna extrema bil. Lamborghini Veneno tillverkades 2013 i bara fyra exemplar, för att fira 50-årsdagen för Lamborghinis sportbiltillverkning. Veneno accelererar från 0-100 km/h på 2,8 sekunder och har en topphastighet på 355 km/h. Men å andra sidan ville Lamborghini ha i runda slängar 30 miljoner för varje bil, så då måste den vara långt bortom allt som kan associeras med något som är normalt och sansat. Och det kan man lugnt konstatera att Lamborghini lyckades med. Veneno måste vara något av det extremaste som någonsin lämnat en biltillverkare.

lamborghini_veneno_5.jpg

Detta är den optimala Batmobilen. Kanske syns det allra mest baktill – en expressiv orgie i linjer, veck, slitsar, spretande vingar, vinklade ventiler, så mycket som det nu går att klämma in – och lite till. Allt med denna bil skriker science fiction, rymdfilm och galna överdrifter. Och Batman. Maximalism på steroider. Om man skulle göra en separat ansträngning att skapa den absoluta antitesen till lagom, så är Lamborghini Veneno en självskriven vinnare.

lamborghini_veneno_2.jpg

Lamborghini började framgångsrikt producera traktorer redan 1948, men älskade högpotenta sportvagnar, och ägde ett antal Ferrari. Efter ett hett gräl med Enzo Ferrari, om den bristande kvaliteten på Ferraris bilar, bestämde sig Ferruccio för att börja bygga egna bilar. Han började 1963 med en Grand Touring – 350 GT – men det verkliga genombrottet kom med Miura 1967, kanske fortfarande den vackraste och mest revolutionerande bil Lamborghini någonsin har byggt. Den största succén var dock Countach, som lanserades 1974 – en av de ytterst få Lamborghini som inte har fått ett namn förknippat med tjurfäktning. Countach var mer brutal än vacker, men hade i sin ursprungsversion, utan alla skärmbreddare och påklistrat lull-lull en osviklig elegans. Veneno är endast och enbart brutal.

lamborghini_veneno_6

Ferruccio var passionerat intresserad av tjurfäktning, och fler än en bilmodell från Lamborghini fick namn av särskilt vildsinta och farliga stridstjurar – tjurar som även dödat toreadorer. Islero, Diablo, Reventón – alla var de tjurar som vunnit kampen mot en toreador. Så också Veneno. Och Lamborghini använder en vildsint tjur som emblem. Om blickar kunnat döda, säger man ju ibland – vi får hoppas att man inte dör vid anblicken av denna på många sätt skräckinjagande bil. Men man vet aldrig helt säkert…

lamborghini_veneno_4

Publicerat i Europa, GT & Superbilar | Lämna en kommentar

Nash Rambler Station Wagon x 3

1956 Rambler Custom Cross Country Four-Door Station Wagon

1956 Rambler Custom Cross Country Four-Door Station Wagon

Somliga lär sig aldrig. Vissa bilfabrikanter envisas med att göra samma misstag om och om och om igen. AMC är ett sådant företag. Man skulle kunna tro att AMC Matador, Pacer och Gremlin var undantag, olyckor i arbetet, men dålig design kan uppenbarligen fortplanta sig genom decennierna. AMC har sina rötter i Rambler, som har sina rötter i Nash, och därför tänker jag mig att vi tar oss en titt på tre generationer av samma bilmodell:

rambler_sw_1957_3.jpg

1956 Nash Rambler Station Wagon
Denna modell (som för övrigt började som en Hudson) har till att börja med en groteskt knölig och överdriven grill, med lysena inklämda alltför långt från skärmarnas ytterkanter, vilket ger hela bilen grovt disharmoniska och oproportionerliga linjer i största allmänhet. Den lodräta bakdelen är säkert praktisk, rent utrymmesmässigt, men linjerna gör att den ser ut att ramla bakåt när som helst. Det känns nog lite läskigt att stå bakom den här bilen. Eller i närheten av den över huvud taget.

rambler_sw_1957_2.jpg

Men värst av allt är ändå taket. Denna grovt tillyxade påbyggnad utan någon som helst känsla för konsekvent linjeföring, utan någon som helt respekt för grundformen, är droppen som får bägaren att rinna över, den stilfadäs som främst kvalificerar denna bil att vara med på denna blogg. Det är helt enkelt oacceptabelt fult. Som krydda på moset finns dessutom de kräkprovocerande färgkombinationerna som erbjöds när bilen var ny. Men det blir värre, otroligt nog.

rambler_sw_1958_1

1958 AMC Rambler Station Wagon
Två år senare har bilen fått en ny kaross, men om möjligt har den blivit ännu fulare. De uppåtstickande fenorna i kombination med den rakt bakåt-uppåtriktade takkonstruktionen, med en knyck bakom sidodörrarna gör att bilen ser ut som om någon har släppt den ner på en lastkaj, och därmed blivit avbruten på mitten – hela bakpartiet pekar liksom snett uppåt. Total disharmoni. Framsidan borde vi egentligen inte tala om – men det ska vi. Mitt i värsta McCarthy-eran producerar AMC Rambler en bil som ser ut som värsta politruk-släden, från Kina eller Ryssland. Smaklöst mycket grova kromribbor utan stil och elegans. Hemskt.

rambler_sw_1958_2.jpg

rambler_sw_1960_1.jpg

1960 AMC Rambler Custom Station Wagon
Som obotlig optimist hoppas jag alltid att även de klantigaste och mest obildbara någon gång ska fatta, och åtminstone försöka sig på lite bot och bättring – men ibland tar det väldigt lång tid, och ibland sker det inte alls. Se bara på denna föregångare till FIAT Doblo – ett hopplock av designelement som inte passar ihop alls, och en bakdel som ser ut som den ska ramla av baklänges närsomhelst. Och knäcken av taklinjen är fortfarande kvar. Rambler Station Wagon var uppenbarligen ett helt hopplöst fall…

rambler_sw_1960_2.jpg

rambler_sw_1957_4.jpg

Publicerat i Amerika | Märkt , , , | 1 kommentar

1958 Packard Station Wagon

packard_1958_sw_2.jpg

Under flera decennier var Packard en av USA:s absolut finaste prestigebilar. Vackra, eleganta, smakfulla, lyxiga utan att bli vulgära – med en av bilhistoriens coolaste reklamslogans – ”Ask the man who owns one”. De började bygga bilar redan 1899, men 1956 var sagan slut. ”The Big Three” – Mopar, Ford och GM – konkurrerade hårt med varandra, vilket framför allt slog väldigt hårt mot mindre tillverkare. Även om det fortfarande gick hyfsat för Packard, fanns det planer på att slå ihop Packard, Studebaker, Nash och Hudson till ett American Motors Corporation – AMC – vilket nästan hände, men inte riktigt som planerat.

packard_1958_sw_1.jpg

Tyvärr gick Packard samman med Studebaker, enbart, vilket var ett ödesdigert beslut. Studebaker var ett företag som egentligen var i betydligt större ekonomisk kris än Packard, vilket innebar att Packard i den påtvingade kampen att rädda en drunknande, istället ganska snart självt dog drunkningsdöden. Studebaker lyckades märklgit nog hålla sig över ytan ett fåtal år till, men tvingades till slut plocka ner skylten, efter att ha sålt sin allra sista bil 1966. Men värst av allt var att Studebaker, efter att Packard i praktiken slutat tillverka bilar 1956, använde namnet Packard under ytterligare ett par år, 1957 och 1958, och byggde förskräckliga varianter av Studebaker, med påklistrade Packarddetaljer, och lite lyxigare utrustning, för att därmed höja värdet på sina egna produkter. Det gick inget vidare.

packard_1958_sw_3.jpg

Det absolut gräsligaste exemplet på detta var denna stationsvagn som kom 1958, som likt sina syskon Sedan och Coupe hade gigantiska fenor bak, med baklysen från ett restlager av Packardbaklysen från 1956 (designade för en betydligt större bil), påtagligt påklistrade dubbla framlysen för att framstå som mer moderna, en kaross med helt vansinniga proportioner – dörrar, som i jämförelsen med bakfenorna framstod som extremt smala, och därtill en alldeles för lång motorhuv i förhållande till passagerarutrymmet. Och så en bred, platt fiskmun fram, en designåtgärd som gjordes 1957, för att särskilja Packardmodellerna från Studebakers egna. Inte mycket till Packard, med andra ord.

packard_1958_sw_4.jpg

Packard 1957-58 är ett ovanligt sorgligt exempel på hur fel det kan bli med konstgjord andning, badge engineering och livsuppehållande åtgärder. Det hade varit så mycket värdigare om Packard hade fått dö redan 1956. Eller om de inte hade gått samman med Studebaker, förstås. Lyckligtvis tillverkades inte mer än 159 av denna stationsvagn, och vi får väl hoppas att det inte finns så många kvar. Ingen kommer att sakna dem.

packard_1958_sw_5.jpg

Publicerat i Amerika | 2 kommentarer

Nissan Leaf

nissan_leaf_2.jpg

Jag tänker mig att diskussionen gick ungefär så här på Nissans designavdelning: ”Hörni, hur ska vi sälja in vår nya elbil? Kolla in grabbarna på Toyota – de har sin fantastiskt framgångsrika Prius, så vi gör som dem! Miljöbilar säljer vi nog framför allt till miljötomtar som hatar bilar, så vi gör som Toyota. Vi gör vår bil ful, töntig, pinsam – och allt det där som en bil INTE ska vara för att vara hipp och attraktiv. Trenden bland miljömedvetna människor är framför allt självhat. Så det spelar vi vidare på, tycker jag!”

nissan_leaf_3.jpg

Nissan kunde ha valt att titta på BMW eller Tesla, för inspiration. De hade kunnat lära sig av Elon Musk att det går att göra en storsäljare av en cool elbil, en verkligt fräsig bil med snygg design. Men nej. Nissan valde istället att skapa en bil som ser ut som en målad, lipande myrslok med tjocka glasögon, ryggskott och aparsle med livmoderframfall. Bred rumpa men väldigt korta ben. Bilens framlysen verkar inte hänga ihop med resten av bilen, utan ser mer ut som svullna brännblåsor som snart spricker. Sjukligt och äckligt.

nissan_leaf_1.jpg

Leaf ser lite dum ut, som en hundvalp som undrar om den gjort något fel, och inte vet om den ska be om ursäkt för något den gjort. ”Har jag kissat på fel ställe nu igen?” Om Nissan Leaf hade varit en människa, hade vi som bekymrade föräldrar tagit med detta stackars hårt mobbade barn till en psykolog för att få en diagnos fastställd. ”Han använder fortfarande napp, doktorn, och det gör oss en smula bekymrade…”

nissan_leaf_5.jpg

Nissan vänder sig sannolikt till kvinnor med Nissan Leaf – eftersom den ser mer ut som en dildo än som en bil. Inga riktiga män köper en Nissan Leaf, i alla fall. Linjerna på denna designkatastrof gör att vem som helst kan tro sig ha ett synfel. Den totala bristen på stringens i linjerna skapar illusionen av att man inte har fokuserat ögonen ordentligt, så står man där och kisar till dess att man får huvudvärk – eller blir sjösjuk. De böljande linjerna gör att man lätt kan drabbas av känslan att vi snart kapsejsar, allihop.

nissan_leaf_4.jpg

En klasssisk väg till genuint dålig design är att för det första tro att man genom att utgå från en feljäst limpa som förebild har ”flödande linjer”, när det egentligen bara handlar om att man inte har någon koll. En Ferrari Barchetta har flödande linjer. En Delage D8 har flödande linjer. Inte Nissan Leaf. Designen på Nissan Leaf är bara slafs och slarv, ett slumpartat hopkok av deg från olika klumpar. Nonchalant nerkrafsad med vänsterhanden, utan engagemang. En förolämpning mot all god design. En riktigt äcklig och motbjudande bil som framkallar illamående och rysningar. Vidrigt.

nissan_leaf_6.jpg

Publicerat i Asien | Märkt , , , | 9 kommentarer

Buick Rendezvous

buick_rendezvous_4.jpg

Jag tänkte…att om jag tar en degklump, ritar till en oval där fram, gör ett snitt tvärs över lite i överkant, trycker dit oproportionerligt stora framlysen och blinkers som formligen väller upp över motorhuven, som en bulimiker på speed, och så gör vi en linje som går längs med bakstolpen ner framför bilens ENORMA baklysen, ett litet veck här, ett veck där, snöskovlar till backspeglar, och så smäckar vi på en rejäl dos med grå plast, som ramar in alltför små hjul – då blir det väl ändå en rätt ovanlig, fast vanlig SUV? Elegant familjebil? Eller? Inte?

buick_rendezvous_3

Men… den har ju ett namn på franska? Det är väl elegant och belevat? Kultur! Inte? Vadå ful och tråkig, klunsig och oattraktiv? Nu är du väl ändå väldigt orättvis! Detta är ju rena drömbilen för en barnfamilj? Va – vill barnen inte bli körda till skolan i mammas pinsamma bil? Så otacksamt.

buick_rendezvous_2.jpg

Sannolikt var denna efterblivna flodhästunge med alltför trånga skor ett resultat av en fruktansvärt blöt firmafest på Buicks designavdelning. Några satte igång att rita lite på ett uppdrag de fått, under festen, och sen på morgonen måste de rita klart – när alla är sjukt bakis, och ingen orkar ens titta ordentligt på vad de har gjort.

buick_rendezvous_1.jpg

Det här är riktigt dålig formgivning. Den är så ful att den inte ens är rolig. Bara direkt pinsam. Som en tjock, tunnhårig farbror (med överkammat, stripigt hår) i illasittande kostym, som inte kan låta bli att fjärta ljudligt överallt, och som dessutom skäms för alltihopa något alldeles hemskt. Det finns faktiskt inget gott att säga om denna bil. Formgivningen är oengagerad, trött, vilsen och i total avsaknad av idé, konsekvent stil eller ens knasighet. Den är bara ful, tråkig, intetsägande och deprimerande usel. Går fetbort alla dagar.

Publicerat i Amerika, SUV & Offroad | Märkt , , , | 5 kommentarer

Toyota IQ

toyota_iq_1.jpg

En av de löjligaste och mest pinsamma bilar som har dykt upp på marknaden de senare åren är den infernaliskt fula lilla ankungen Toyota IQ. Ankungen är dock inte en svan i vardande, som i sagan, utan snarare en grotesk liten vårtpadda. Allt med denna disharmoniska, proportionsförnekande lilla bajskorv är löjligt, töntigt, ful och pinsamt. Den får lilla Smart att se smakfull och elegant ut. Att Toyota kallar denna mikrobil (med betoning på mikro snarare än bil) ”IQ” är förstås en dålig rip-off på Smart. Smart är åtminstone smart – men IQ? Man kan ju faktiskt ha IQ 68 – vilket designteamet för denna bil verkar ha haft. Deras normalfördelningskurva har alldeles bestämt en annan topp än resten av befolkningen, helt klart.

toyota_iq_2

Från den tandlösa glipan till bebisgrill och glosögda lysen (som faktiskt får bilen att se rätt korkad ut!) till det märkliga bakre sidofönstret, som verkar vara plockat från en helt annan bil, och som därför inte på något sätt passar ihop med resten, till bilens märkligt lutande baklysen, en lutning som påtagligt antyder att de är tagna från en annan bil, vilket  då i sin tur skulle förklara varför de sitter där de sitter, och ser ut som de gör – man tog vad man hade på hyllorna, för att spara tid och pengar. Proportioner? Stringent och konsekvent formgivning? Äh, petitesser.

toyota_iq_3.jpg

Tro det eller ej – det finns dessutom en polisversion av denna extremt töntiga bil. Jag vet inte om det bara är en reklamkupp av Toyota, eller om det faktiskt finns en sådan som är polisbil på riktigt (jag har sett den i verkligheten, i Visby under Almedalsveckan). Hur det än är, så är det enkelt att konstatera att en polisbil som ser ut på detta sätt, väcker föga respekt för polisen. Tvärtom. Det får dem att bli mer löjeväckande än gamla Keystone Cops. Man kan bara hånflina, fnittra och gapskratta åt detta elände.

toyota_iq_polisbil.jpg

Som om det inte vore illa nog, så har den exklusiva biltillverkaren Aston Martin ett samarbete med Toyota, och har producerat en ”lyxversion” av Toyota IQ, som har fått heta Aston Martin Cygnet. Förutom att det är ett hopplöst fult namn, är det tveklöst den absolut mest pinsamma bil Aston Martin någonsin har producerat. Någonsin. Den ger begreppet ”badge engineering” en helt ny dimension. Och vem – jag frågar VEM – kom upp med denna helt surrealistiska, fullkomligt sinnesförvirrade idé?

aston_martin_cygnet.jpg

Publicerat i Asien, Mini & Mikro | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Aston Martin Bulldog

aston_martin_bulldog_2.jpg

Om du tycker att Aston Martin Lagonda är bland det fulaste som någonsin producerats, håll i dig – för Aston Martin Bulldogg är sju resor värre. Precis ALLT är fult på denna bil. Det snällaste man kan säga är väl att formgivaren William Towns var… eh… påhittig. Och ja, det var samme person som formgav även Lagondan. Mannen med bara en penna och en linjal som redskap.

aston_martin_bulldog_1.jpg

En grundregel gällande bildesign är att det som regel inte finns en enda verkligt rak linje på någon bil – det kan se rakt ut från ett håll, men ur en annan vinkel är samma linje välvd. Aston Martin Bulldog är undantaget som bekräftar denna regel. Även linjer som inte borde vara raka är det. De gigantiska dörrarna är fullkomligt oproportionerliga,  och täcker en betydligt större öppning än bilen har täckning för, det linjalraka taket ser snarast konkavt ut, och framstrålkastarna får fordonet att se ut som något ur en lågbudget-science fiction-film. Groteskt.

aston_martin_bulldog_4.jpg

Denna oproportionerliga dörrstopp var dock extremt avancerad tekniskt för sin tid, hade 700 hästkrafter och skulle kunna ta sig förbi 300 Km/tim med god marginal. Tanken var att den skulle tillverkas i en begränsad serie – men man valde att bara stanna vid denna enda, och sålde den till en arabisk prins 1981. Ni vet, de där som har massor med pengar, men extremt usel smak.

aston_martin_bulldog_3.jpg

Egentligen bryter jag mot min regel här på bloggen genom att ha en icke massproducerad bil, men jag tycker att den är så speciell att jag måste ha den med. Den är ett fantastiskt exempel på hur fel det kan bli ibland, även om tanken är god från början.

aston_martin_bulldog_5.jpg

Publicerat i Europa, GT & Superbilar | Märkt , , | 2 kommentarer

Toyota Alphard

toyota_alphard_1.jpg

Alltså. För det första. Namnet. Alphard. Det skulle vara passande om det var en österrikisk jävla traktor för branta sluttningar. Men… vad betyder det egentligen? Fult är det i alla fall. Om man nu ska hitta på namn som egentligen inte betyder något, så kan man väl åtminstone hålla sig till låtsasnamn som låter någorlunda O.K.? Typ Corolla, Yaris, Camry, Prius. Eller ortsnamn som Sienna, Tacoma, Avalon. Men… Alphard?

toyota_alphard_4

Men det är förstås inte det värsta. Det första som slår mig som en äcklig citronpaj rätt i ansiktet, är förstås fronten. Det är nog bland det anskrämligaste jag har sett i hela mitt liv, och får vilken testosteronpumpad amerikansk jättepickup att se smakfull och modest ut. En sådan våldsam överdrift, en sådan orgie i formlös, grotesk, kromad grill, som liksom ohämmat väller fram över fronten och gatan och upp på trottoaren – det är fan oanständigt. Bara kromet i grillen hade räckt till minst fem femtiotalsamerikanare.

toyota_alphard_5

Om man sen lyckas slita blicken från den monstruösa fronten, och vända blicken åt sidan, så faller man gärna i gråt över hur de fullkomligt psykotiska formgivarna (snedtripp på dåligt knark?) har löpt amok över hela karossens sidor. Inte en linje som harmonierar med någon annan. Den bakvända hajfenan är en klantig stöld från Citroën, och ser mest ut som att formgivaren som skulle rita midjelinjen plötsligt behövde nysa – kraftigt – men släppte inte pennan.

Toyota har försökt göra bakdelen lite mer sansad, något de absolut inte lyckats med. Den ser snarast ut som en galen clown med vanställt ansikte (The Joker…?), som just är på väg för att yxmörda dig. Toyotas designavdelning har ett och annat att stå till svars för…

toyota_alphard_2

I reklamen för denna bil kan man också se att den går att konvertera till handikappvänlig, med uthissbar stol. Jättepraktiskt. Tyvärr kommer alla i bilen att behöva hjälp (utom möjligen om man har blinda passagerare, som slipper se eländet) efter att ha drabbats av svåra chockskador vid anblicken av det fordon de ska färdas i. Man får ju innerligt hoppas att denna bil kommer att utrustas med allt som behövs för att den ska bli självkörande, så att passagerarna kan återhämta sig under färden. Och så slipper man ju då synas genom framrutan.

Helt klart en av världens absolut fulaste bilar just nu. Om du tänker ge dig ut i trafiken med en Toyota Alphard – tag med en spypåse. Man får innerligt önska att det ingår i bilens standardutrustning.

toyota_alphard_3

Publicerat i Asien | Märkt , , , | 2 kommentarer

Nissan Murano

Nissan Murano

SUV-orgien tycks aldrig ta slut. Varenda bilmärke med (eller utan) självaktning ska ha en SUV, eftersom de uppenbarligen är populära, och drar in stålar till bilfabrikanten. Smak och stil är underordnat. Detta gäller givetvis alldeles särskilt volymproducenter som Nissan, som måste ha bilmodeller i varenda tänkbart segment. Nissan Murano är bara en dussinprodukt i mängden. Men en alldeles särskilt ful sådan.

Nissan Murano

Denna groteskt hånleende, metalliclackade vetebulle är nära besläktad med Infiniti FX, ett släktskap som tyvärr syns alltför väl. Infiniti FX är nämligen minst lika ful. När jag ser denna klumpeduns får jag associationer till filmen ”Den långa färden”, med inavlade idioter som för generna vidare i närmaste svinstia. Denna bil ser ut som en gris med tandställning, och skulle sannolikt bli mobbad av de övriga svinen i stian.

Nissan Murano

Första generationen av Nissan Murano, från 2003, har en överjäst klunsighet som är i det närmaste oöverträffad, en karaktärsvag löshet i de få linjer man kan hitta i denna gröt av intighet. Fronten ser ut som en proppmätt padda med kromade löständer. Baktill hittar man ett överhäng av typen tjock rumpa, inte helt olik rumpan på en tjur av rasen Belgian Blue, en som just ska till att bajsa. Allting buktar utåt på denna bil, och det är inte utan att man får lust att gå dit och peta på den utspända ytan med en nål – för att se om bilen spricker.

Nissan Murano

Men detta räckte inte för Nissan. 2009 kom en ny, uppdaterad design, som var desto mer utslätad och opersonlig i vissa avseenden, men fortfarande en stor klunsig bulle, och med en front som ger mig associationen till någon vars ansikte har blivit attackerad av en galning med en gaffel. Helt massakrerad. Och som det inte räckte, så fick någon den groteska idén att bygga en tvådörrars cabriolet på Murano – CrossCab – och den blev om möjligt ännu fulare.

Nissan Murano

Man skulle nu kunna hoppas att formgivarna på Nissan skulle besinna sig och skapa något lite mer smakfullt till den tredje generationen av Murano – men tyvärr. I april visades Murano av 2015 års modell på New York Auto Show, och det är föga hoppingivande. Man har lyckats igen. Den är helt enkelt fulare än någonsin. Plåtveck så böljande att man blir sjösjuk, vanskapta lysen, groteska hjulhus, enorma, totalt omotiverade testosteronbulor på motorhuvens flanker, bakdel som en tjock gris med livmoderframfall. Var ska detta sluta?

Nissan Murano

Publicerat i Asien, SUV & Offroad | Märkt , | 19 kommentarer